Hur lite tid får man lägga på privatekonomi?

Vänner och bekanta vet att jag är intresserad av ekonomi. Därför får jag ofta frågor om investeringar, aktier och bankkonton. (Och banklån, men eftersom jag inte inte haft ett lån i hela mitt liv passar jag på dem.)

Jag förstår och tycker att det är okej att vilja ta hjälp. Det gör jag också, både om ekonomi och annat. Men hur ointresserad får man egentligen vara av sin egen plånbok? Även om man tycker att pengar är det tråkigaste som finns kommer man ju inte undan ansvaret som myndig person. Om man inte ska gå i barndom är man ytterst ansvarig för sin egen ekonomi. Ändå ser jag både i vänkretsen och i nyhetsflödet exempel på människor som medvetet eller omedvetet kämpar emot genom att tillhöra någon av följande kategorier:

PERSONTYP 1

Vill ha mer (eller överhuvudtaget några) pengar över i slutet av månaden och kan inte begripa vad det beror på att det aldrig blir så. Att ta reda på det? Äh, nu är det fredagsmys, det är det minsta man är värd efter en vecka full av gnäll.

PERSONTYP 2

Har en hopplös ekonomi, men är fast besluten om att detta är en naturlag. Lönen är för låg för att kunna spara pengar. Den som är i ett liknande läge och påstår annorlunda ljuger eller fuskar.

PERSONTYP 3

Tycker sig vara ganska duktig på att hålla i pengar, men frun, pojkvännen eller ungarna ser till att pengarna ändå tar slut. Istället för att ta snacket med den skyldige (eller ta reda på om det ens förhåller sig så) kan man lika gärna skita i allt, spela martyr och se pengarna rulla iväg i takt med åren. På gravstenen ska det stå: ”Här vilar en felfri person efter ett ruttet liv!”

PERSONTYP 4

Det går säkert att göra något bättre av ekonomin, men jag har inte tid. Gör det åt mig, jag litar blint på vem som helst bara jag slipper bry mig. Annars skiter jag i det.

Men så här hopplös är väl ingen? Jodå! Som exempel: Årsskiftet 2014-2015 sänktes pensionsavdraget och vid detta årsskifte slopades det helt. Numera är det vansinnigt ofördelaktigt att spara i en pensionsförsäkring. Trots det fortsätter många som tidigare. Varför jobba för att tjäna pengar om man ändå frivilligt tänker ge bort dem till staten bara för att man inte orkar hålla koll på vad som gäller?

De enda jag fullt ut respekterar för sitt ointresse är människor som badar i pengar, men alla vi som på något sätt måste hushålla gör klokt i att bry oss. Om man stressar så man får ont i magen för att få ihop livet och samtidigt inte tar tag i sin ekonomi är man en idiot.

Så hur mycket engagemang krävs, som allra minst? Naturligtvis olika om du är student som bor med dina föräldrar eller om du har hus, lån, två bilar och en sexbarnsfamilj. Men börja någonstans, kanske genom att ta reda på hur mycket pengar som kommer in och var de försvinner, vilka kostnader som går att pressa och se över ditt sparande. Det kräver varken universitetsstudier eller avancerade dataprogram. Du behöver ett vitt papper, en miniräknare och tid. Börja med att lägga en timme i månaden. Får du inte med bästa vilja loss den tiden är ditt liv så eländigt att nästan alla förändringar är till det bättre.