fredag 31 mars 2017

Far i frid, Tomas Linnala!

Plötsligt hajade jag till när jag skummade igenom morgonens nyhetsflöde igår. ”Tomas Linnala har gått bort” stod det. Placeras chefredaktör hade dött bara 51 år gammal, ”efter kort tids sjukdom” som det heter när cancern slår till hårt och skoningslöst. Det är inte ett dugg rättvist och ger oss alla en påminnelse om att livet är ändligt.


I fredags skrev Tomas följande på Twitter: ”Våren kommer tidigt i år. Har så smått börjat dra ned på horisonten och risken.” Inlägget gällde börshandel, men med facit i hand ger jag mig tusan på att det där med att "dra ned på horisonten" var en tydlig passning till liemannen.

I podden Placera Stockholmsbörsen diskuterade Tomas aktier med Börsveckans Lars Frick, eller ”unge herr Frick” som han fick heta i dessa sändningar. Många intressanta börstips presenterades i lättsam ton, men mitt favoritinslag var alltid slutet, när man efter att signaturmelodin klingat ut ”lät bandet rulla” och recenserade sändningen med stor självdistans. Programmet sändes fram till november. Sedan ett uppehåll, och plötsligt:


Men på Placera fanns han kvar. Jag är inne på sajten dagligen och har med stort intresse läst Tomas analyser och artiklar. Förutom hans börskunskaper uppskattade jag Tomas sätt att behandla det svenska språket, stringent utan att bli högtravande.

Åtminstone i börskretsar tror jag att romanförfattaren Tomas Linnala är mindre känd, vilket är synd eftersom både hans lekfulla och välutvecklade formuleringsförmåga och torra och lika välutvecklade humor vävdes samman till absurt roliga historier. Fyra böcker hann det bli och för den som har dem framför sig vill jag främst rekommendera Fader vår från 2008 och Mördare och Poeter från 2009.


Vi är nog många som önskat att allt fick bli som vanligt, och återigen få höra Tomas stå i podden och tjata aktier och tweed med "unge herr Frick". Nu blir det inte så. Inga fler poddavsnitt, inga fler romaner, inga fler artiklar. Tack för allt!

torsdag 30 mars 2017

Dagens Indignation

Så mycket faller börserna om Le Pen vinner” stod att läsa i Dagens Industri häromdagen. Men vänta nu, det kan väl inte vara samma tidning som i lika feta rubriker berättade för oss hur mycket börsen skulle rasa om britterna röstade för att lämna EU och sedan ifall amerikanerna röstade fram Trump?


Jodå, det är just densamma som nu återigen är ute och berättar hur börserna ska reagera på ett valresultat. Trots att spådomarna inte gått så bra tidigare. Brexit gav en dags hack i uppåtkurvan, Trumps seger inte ens det. Tvärtom gav Trump en så kallad ”Trump-effekt” på världens börser, och det var inte Dagens Industris gissning från förra våren: ”Amerikanska aktier riskerar att falla med 50 procent om Donald Trump skulle bli vald till nästa president för USA.” Å andra sidan är tidningen inte heller precis känd för att kunna tippa valresultat. Strax innan USA-valet såg det ut så här:


Men nu är det alltså dags igen. Ska vi tro DI kommer en Le Pen-seger innebära att euron rasar med 10 procent och euro-börserna med upp till 35 procent, enligt en UBS-rapport som först snappats upp av Reuters och sedan av TT för att så småningom bli en notis i DI.

Och trots den långa resan för ”nyheten” från en schweizisk storbank till en svensk slasktidning inte en enda kritisk fråga på vägen. Varför just 10 respektive 35 procent och inte 40 och 70? Eller plus? Var finns uträkningarna? Eller bara ett kort: Varför?

"Pourquoi?!"

Får jag gissa (klart jag får, alla andra får ju det) vinner inte Le Pen det franska presidentvalet utan får stryk i andra omgången. Fast bara för att jag hade 100 procent mer rätt än DI angående Brexit och det amerikanska presidentvalet ska ni inte ta det för en sanning. Om hon skulle vinna får vi se vad som händer med världens valutor och börser. Det visar sig nämligen inte förrän då.

onsdag 29 mars 2017

”Mjölk görs ju på fabrik!”

Komikern (och min gamla lärare) Adde Malmberg hade ett skämt för snart tjugo år sedan: ”Om det inte vore meningen att människan skulle äta djur, varför är de då gjorda av kött?” Jag kommer att tänka på det där då och då. Nu senast:


Det är lite mycket ”Hasses brorsas låtsassyrras kompis” över historien, så jag undrar om den där förskoleklassen verkligen finns. Men hur det än är med den saken kommer regelbundet liknande exempel. Ibland ifrågasätts vad vi ska med kärnkraft till när vi har el i väggen eller kopplingen mellan jakt, djurproduktion och köttätande.

Att barn tror att mjölk blandas ihop i en fabrik vore inte så konstigt, men när föräldrarna tror det är det illa. Fast kanske inte underligt. De flesta av oss har inte längre någon koppling till jordbruk och matproduktion. De närmaste jag själv kommer är att jag ibland springer förbi en bondgård med tillhörande kor och vetefält, men skörd och slakt har jag bara sett på film.

Skolan ger inte heller mycket ledning. Den här klassen fick åka ut till en bondgård, men hur många får det? Jag fick det inte, det hanns ju inte med på en fyrtiominuterslektion. Hade jag barn skulle jag göra det, men själv går jag hellre ut i skogen och letar efter pengaträd. Jag menar, de måste ju finnas!

tisdag 28 mars 2017

Rune eller Tina

Förkortningen TINA står för There Is No Alternative och betyder att man bör skyffla in alla sina pengar på börsen eftersom räntan är låg och det påstås inte finnas något bättre alternativ än just aktier.

Häromdagen berättade Rune Andersson, känd från Trelleborg m fl, i en intervju i Dagens Industri (ni får leta själva, jag vill inte länka till låsta artiklar) att han strax innan årsskiftet sålde alla sina aktier.


Det är så sjukt nu. Jag tittade häromdagen på börslistan och bolag som jag känner till. Det är ju p/e 20 på allting – mitt i en högkonjunktur. Om det någon gång ska vara höga p/e tal är det på botten av en lågkonjunktur, men inte nu när konjunkturen går bra och exporten har hjälp av valutan. Det är inte enkelt att hitta intressanta aktier.

Här snackar vi om en kille med niosiffrig aktieportfölj, så det är ingen liten hobbydepå han har att leka med. Så uppenbarligen finns det alternativ. Rune tror att börsen ska ner åtminstone 20 procent. Att stå helt still är avsevärt mycket bättre än att tappa en femtedel. Med mycket få undantag.


Ett sista visdomsord från räven Rune: ”Marknaden är enormt överhettad just nu. Det är inte en tillfällighet att vi ser så mycket börsnoteringar. Jag har varit med så många år att jag känner lukten när vi är på väg in i en ny pyramid och därför är det bra att spara på krutet.

Ska vi ut och åka nu?

måndag 27 mars 2017

Sverige – låna dig lycklig!

Sju LO-basar har skrivit en debattartikel: Sluta spara – låna så Sverige blir bättre

Det är fräckt att rakt av försöka jämföra statsfinanser med privatekonomi, men lån är ändå lån och aldrig egna pengar. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, som Göran Persson skaldade är tydligen som bortblåst hos nästa generations partilärjungar.


Jag ska inte dissekera hela artikeln där man bland annat påstår att arbetslösheten sjunker, vilket bara är sant om man räknar på ett helt galet sätt, men den formulering som stör mig mest är: ”Stefan Löfven åker nu land och rike runt för att lyssna in hur vanligt folk har det och vad som oroar dem i sin vardag.

Han har varit statsminister i 2,5 år. Nu ska han ”lyssna in hur vanligt folk har det”? Jag tycker i och för sig att det är bra när politiker tar sig ut i ”verkligheten”, men denna kampanj kan väl inte med bästa vilja förväxlas med riktigt intresse utan är helt uppenbart en långspurt mot valet.

Men här är det ju inte Löfven som trampar i klaveret utan sju LO-pampar. Ett par av dem verkar ha haft någon form av riktigt arbete på vinstdrivande företag, men för ganska länge sedan. Flera är att betrakta som styrelseproffs. En av dem har enbart grundskoleutbildning. Samtliga är högavlönade och ingen av dem ger intryck av att förstå plus och minus.

En av artikelförfattarna när det var maskerad på dagis

Jag fattar hur de tänker, men de tänker fel. De ropar efter ansvarstagande politiker samtidigt som deras lösning är att låna mer pengar. Jag kan riktigt höra Lyxfällans speakerröst här:

Det Stefan och Magdalena behöver hjälp med är att:
  • sluta shoppa för pengar de inte har.
  • sluta ta nya lån för att täcka upp för gamla krediter.
  • börja ta ansvar för sina handlingar.

söndag 26 mars 2017

H&M, skaffa en vd!

Stefan hette en man som drev ett stort klädimperium han ärvt av sin far. Men Stefan klagade inte, han älskade att gå till jobbet, dag efter dag. I sexton år var han verkställande direktör för företaget. Visserligen var jämförelserna med pappan ofrånkomliga, men trots att han inte skapat allt han ägde från två tomma händer behövde han verkligen inte skämmas för sin gärning.


Efter sexton år tyckte han ändå att det var dags att lämna över till yngre krafter medan han själv drog sig tillbaka som styrelseordförande, i klädföretaget men också i andra företag. Med tiden blev det ett tjugotal styrelseposter parallellt, i allt från skolor till fastighetsbolag.

Tanken var väl att Stefans son Kalle skulle ta över klädföretaget och att pappa Stefan inte skulle flåsa honom i nacken hela tiden. Tyvärr visade sig Kalles intresse finnas på helt andra håll. Kanske för att han inte ville jämföras med far och farfar, kanske för att han inte var särskilt modeintresserad. Han ville bara inte utan längtade ofta bort.


Inte blev det bättre av att aktien föll och mest verkade hålla sig uppe av pappa Stefans stödköp. Svenskar såg fortfarande familjens klädimperium som en del av den svenska folksjälen, medan utländska ägare tröttnade snabbare.

Kalle höll sig allt längre från rampljuset och de enda gångerna man såg honom i media var när han plöjde ner några hundra miljoner i en prisjämförelsesajt eller en app. Åren gick, klädföretagets marknadsandel och aktiekurs sjönk, pappa Stefan blev allt gråhårigare och undrade när Kalle skulle bli vuxen och ta tag i klädimperiet på samma sätt som han och hans far hade gjort.


Mitt tips till Stefan: Det kommer inte att hända! Ge H&M en vd som är intresserad av att driva företaget framåt. Karl-Johan är inte det! Jag fattar att han var det barn du valt ut att ta över efter dig och att man i ett klassiskt familjeföretag vill se verksamheten gå i arv till nästa generation, men märker du inte att han ledsnat? Om han ens var intresserad från början.

lördag 25 mars 2017

Lev som du lär

Som vegetarian har jag alltid fått frågor av typen: ”Men äter du inte godis som innehåller gelatin?” Man vill liksom slå hål på min moral och avslöja mig som hycklare. Nu äter jag visserligen inte gelatin, men jag hade ändå inte sett dubbelmoralen så länge jag inte har en bildekal med texten ”Gelatin är mord!”. Jag har har inte lovat någonting beträffande min diet och står till svars enbart inför mig själv och min plånbok.

Men nu börjar jag se samma tendenser i min roll som outad snåljåp. Jag är tråkigt rättrogen även där, men jag har aldrig påstått att jag inte skulle kunna slösa bort en slant på något ganska meningslöst. Okej, det händer inte ofta, och när det händer är det typ en glass för femton spänn. Fast jag kan inte minnas när jag gjorde det senast. 2015 kanske.


Och jag tycker ju att man ska leva som man lär. Det finns ett gammalt uttryck som lyder: ”Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.” Föräldrar som slåss med knytnävar på fyllan varje lördag kommer inte att med trovärdighet kunna predika ickevåld och drogfrihet för sina avkommor. Men det där gäller inte bara barn. För att ta ett aktuellt exempel bör inte politiker säga att det är häftigt att betala skatt samtidigt som de själva har obetalda skatteskulder.

Säger man sig vara sparsam bör man inte strössla pengar omkring sig hur som helst. Jag har läst minst två böcker av svenska författare på temat köpstopp, där de berättar om egna erfarenheter av att inte shoppa. Med några undantag. Och några undantag till. Och ännu några... När de kommit två månader in i sitt ”shopstop” har de handlat mer än jag brukar handla på två år (utan att någonsin ha kallat det ”shopstop”). Jag tänker att det nog lät bättre när de sålde in idén till förlaget än när de började försöka leva det där livet de sagt sig själva och andra.

Nej, gör inte det, du blir lurad!

fredag 24 mars 2017

Behåll, sälj eller gör vad ni vill...

Riktkurs är den kurs analytiker sätter på en aktie. Eftersom tidsramen sällan anges blir dock värdet tämligen ringa. De få gånger tidsramen preciseras brukar det innebära att riktkursen förväntas nås inom ett år, så det är den tid jag brukar utgå ifrån när jag ska försöka dra ut något vettigt ur dessa riktkurser.

En ännu mer meningslös uppgift är analytikerns rekommendation: köp, sälj, öka, behåll, avvakta... De två första är åtminstone tydliga – köp eller sälj. Men vad skiljer öka från köp och behåll från avvakta mer än att de första alternativen kräver att man redan äger? Om det är en dum idé för mig att köpa borde det väl bara vara aningen mindre dumt att behålla?


Efter Fingerprints vinstvarning i tisdags gick aktien från 50 till 34. På ett ungefär alltså, den studsar ju lika mycket nu som den alltid gjort. I samband med detta ändrade sex analyshus sina rekommendationer (gamla rekommendationen och riktkursen inom parentes):
  • SEB sänker till behåll (köp) och drar ned riktkursen till 40 kronor (75).
  • Nordea sänker till behåll (köp) och drar ned riktkursen till 40 kronor (60).
  • Handelsbanken upprepar öka och sänker riktkursen till 40 kronor (59).
  • Pareto Securities sänker till behåll (köp) och sänker riktkursen till 35 kronor (75).
  • Arctic upprepar behåll och sänker riktkursen till 33 kronor (51).
  • Carnegie upprepar sälj och sänker riktkursen till 25 kronor (40).

Tomas Linnalas fråga förra gången det begav sig

Jag har inte klockslagen på dessa rekommendationer, men B-aktien bör ha stått i 33-34 för samtliga sex bedömare, och om man utgår ifrån att den gjordes innan handeln återupptogs på onsdagen var måndagens slutkurs 34,40 kr.

SEB, Nordea och SHB har samtliga sänkt sina riktkurser till 40, men SEB och Nordea föreslår köp, medan den sistnämnda använder den lite försiktigare rekommendationen ”öka”. Varför? Om aktien förväntas stiga 16-21 procent borde väl köpet vara solklart förutsatt att de tycker sig veta vad de talar om. Och om de inte gör det borde de hålla tyst, det är min rekommendation.


Sedan kan jag inte låta bli att notera spretigheten. Ingen sänker sin riktkurs med mindre än 30 procent. SEB sänker den nästan till hälften och Pareto mer än halverar sin profetia. Nu är FPC ett mycket speciellt bolag, men dessa analytiker hade uppenbarligen inte en aning. Varför ska vi tro på dem just den här gången?

torsdag 23 mars 2017

Sportdryck

När jag springer uppemot två timmar eller längre vill jag gärna fylla på med lite kolhydrater innan kroppen får "soppatorsk". Sportdryck kostar runt 25 kronor/liter. Den innehåller i princip vatten, smakextrakt, socker och salt. Och lite magnesium eftersom det påstås ha kramphämmande egenskaper.

Det där borde man väl kunna göra själv? Jajamensan, betydligt billigare, och alla ingredienser finns i matbutiken. Det här behövs för 65 cl hembrygd:


Druvsocker, 2 msk
Salt, en nypa (se bild)
Citron
Vatten

Det här är exakt en nypa

Häll druvsocker och salt i botten av flaskan. Sedan blandar man i citronextrakt och vatten till angenäm styrka och smak, som Taube hade sagt.

Fördelen förutom priset är att den inte blir så sötsliskig som köpesvarianter tenderar att bli även om man blandar den svagt (alla som druckit det färgade vatten Stockholm Marathon serverar vid sjutton vätskekontroller vet vad jag menar). Jag älskar socker och sötsaker, men om man under 3-4 timmar inte äter eller dricker något annat än sportdryck blir det vidrigt sliskigt i munnen efter ett tag. Så jag föredrar faktiskt mitt hemblandade.


Men jag har ett fullgott alternativ: nyponsoppa. Särskilt bra varm eller ljummen under vinterhalvåret. Där går jag ännu längre i hemgjordheten, genom att plocka råvaran direkt från skogen. Jag skulle gärna göra det med den andra också, men det är så himla ont om citroner häromkring.

onsdag 22 mars 2017

Pengar kontra kapital

I senaste avsnittet av podden Prata pengar (nr 64) kom man in på ett intressant ämne, skillnaden på pengar och kapital, där man valde att kalla investeringar för kapital, till skillnad från konsumtion som jag antar var ”pengar” i ekvationen. Många begrepp nu, men det hela handlar alltså om skillnaden på pengar och pengar.

Jag tänker på hur olika jag själv värderar pengar beroende på ursprung och förekomst. Hittar jag en tia på gatan blir jag glad, vinner jag en hundring på poker blir jag möjligen ännu gladare, men om aktieportföljen stiger med en tusenlapp ser jag det i stort sett som plus minus noll. Samma sak vid förluster, räknar mataffärens kassapersonal fel på en tia och jag upptäcker det först när jag kommit hem blir jag surare än om min aktiepost tappar 1000 kr i värde.


Richard Thaler är en amerikansk ekonom och beteendevetare med en teori han kallar ”mental accounting” som handlar om att vi värderar pengar olika beroende på hur vi fått dem. Vi är helt enkelt olika rädda om dem. Vidare värderar människor utgifter olika utifrån olika kategorier. Dessa skiljer sig mellan människor, vilket får en persons ekonomiska beslut att verka rationellt för någon annan, medan en tredje tycker att beteendet är helt vrickat.

För man skulle ju t ex kunna tro att alla människor vid sämre tider först börjar att skära i de mest onödiga utgifterna, men så logiska är vi inte. Det logiska sättet att se på pengar borde förresten vara att en tusenlapp alltid är en tusenlapp och värd lika mycket oavsett om man tjänat den på arbete, vadslagning eller sparat in den på att inte konsumera.


Pengarna behöver inte ens komma från olika källor för att vår logik ska svikta. En tusenlapp i intjänad nettolön är värd lika mycket som en tusenlapp i skatteåterbäring och bägge kommer från att vi jobbat. Ändå ser vi gärna återbäringen som ”gratispengar” att bränna iväg lite mer lättvindigt än den rena nettolönen.

Blev det här logiskt? Freud påstås ha sagt att ”ibland är en cigarr bara en cigarr”. Vad jag vill ha sagt är att det inte stämmer, den är en utgift också.

tisdag 21 mars 2017

Soprumsfynd

Jag har funderat på att köpa ett sånt där platt dammsugarmunstycke i säkert tio år. Jag vågar inte riktigt säga märke för då gör jag säkert reklam för någon kopia som snott idén, men jag menar ett sånt här:


Men det hinner jag glömma mellan dammsugningarna. Mitt klumpiga munstycke funkar ju även om det inte når riktigt överallt, och ett nytt kostar ju en tvåhundring... Men nu har jag fått hjälp av slumpen. Jag ramlade nämligen på ett i soprummet, gratis. Ett fel, en filtduk hade trillat av, vilket förmodligen har fått ägaren att köpa nytt.


Går det inte att köpa en ny duk? Jodå, det finns ett reservkit för 55 spänn, men jag tänkte att det borde funka med vilken filt som helst, trasa, wettexduk... Jag hittade ett överblivet halkskydd från Ikea som jag kunde nalla ett par kvadratcentimeter ifrån och limma dit.


Som nytt igen, räknar kallt med att det håller i många år. I princip gratis förutom att reparationen tog mig tio minuter, men lyckligtvis råkade jag ha det. I Lars Molins film Zoombie (den borde alla se förresten!) fiskar huvudpersonen, något han inte gjort på många år fastän han tycker att det är kul. När en annan fiskare frågar varför han dröjt så länge säger han att han inte har haft tid och får svaret: ”Inte haft tid?! Tid är ju det enda vi har!

Tänkvärt, tycker jag. Nu ska jag dammsuga.

måndag 20 mars 2017

Pengar vid sidlinjen

För snart ett år sedan skrev jag om att jag hade mycket pengar oinvesterade. Då kunde jag konstatera att min tajming att likvidera i april 2015 varit perfekt och att jag tjänat mycket pengar på att inte hänga med börsen ner.


Nu är läget ett annat med drygt 20 procents uppgång i SIXPRX det senaste året. Med facit i hand borde jag ha gått all-in i samband med att jag skrev texten förra året, men varken jag eller någon annan hade facit. Det har vi inte nu heller, ingen vet vart börsen ska. Det enda vi vet är att det gått ytterligare ett år utan börskrasch, om man inte ser den lilla brisen 2015 som krasch.

Trots detta är jag inte lika likvid nu som då. Delvis för att jag är rädd att missa uppgångar, men också för att jag ligger tyngre i råvaror som inte borde tappa lika mycket som börsen vid en bredare nedgång, eller helst inte alls.


Jag har inga problem att ligga likvid eftersom jag är övertygad om att det är bättre att missa ett bra köp än att trampa i klaveret på riktigt. De som tvångsmässigt måste handla aktier för lönen den 25:e och hävdar att man alltid måste vara fullinvesterad eftersom det inte går att tajma börsen... Jag säger inte att de har fel. De tänker bara helt galet ;-).

söndag 19 mars 2017

Hemskolning i ekonomi

Sedan 2011 är det av någon märklig anledning inte tillåtet att hemskola sina barn i Sverige. Det spelar alltså ingen roll vad de lär sig och om man följer läroplanen till punkt och pricka, det är förbjudet i alla fall.


Fast ibland undrar jag om föräldrar missförstått förbudet och utgått ifrån att man inte får lära sina barn någonting hemma. En del unga människor verkar helt oförmögna att ta hand om sig själva, laga mat, betala räkningar och hålla ordning på sin ekonomi. Man behöver inte kolla på Ung & Bortskämd (gör inte det, man kan få hjärtsvikt för mindre!) för att se handlingsförlamade ungdomar. Så sent som förra veckan skrev jag om en 31-åring som inte trodde att det gick att leva på 22650kr/månad.

Privatekonomi fanns inte på schemat när jag gick i skolan heller. Det föll mellan stolarna, då som nu. Därför är jag otroligt tacksam att jag hade föräldrar som lärde mig bli vuxen och ekonomiskt sinnad. Jag tycker uppriktigt synd om dem som inte fått detta med sig hemifrån och min absoluta känsla är att den gruppen blir större för varje dag.


Egentligen är det ju inga konstigheter. Jag lärde mig att hushålla med pengar, först med veckopeng, sedan månadspeng och slutligen studiebidrag. Vid sidan av detta fick jag möjlighet att jobba ihop pengar, genom att klippa gräsmattan och sånt.

Och så fick jag lära mig att laga mat. Det kändes också självklart, men jag känner massor med vuxna människor som inte kan laga mat från grunden utan möjligen hälla ihop halvfabrikat. I övrigt är de dömda till att leva på färdigmat och hämtpizza. Om de inte har en sambo som kan laga mat, men då är de ju ändå inte självständiga vuxna.

Sedan såg mina föräldrar till att ge mig vad jag skulle kalla för ett allmänt ekonomitänk. Att budgetera, att inte springa iväg och handla på första ”bästa” ställe och betala för mycket. Allt det här borde man ju lära sig på skolans lektioner i matematik, hemkunskap och samhällskunskap, men bevisligen funkar det inte så.


Mina föräldrar tyckte aldrig att de räckte till. Så tycker nog de flesta föräldrar som gör allt de kan för att lyckas med barnuppfostran. Det är barn till dem som aldrig tror sig göra fel man ska vara rädd för.

lördag 18 mars 2017

Var går gränsen för en startup?

Innan IT-kraschen var ”IT” det magiska ordet som betydde att ”här är något som är så bra att det inte ens behöver förklaras”. Kunde man dessutom koppla ihop det med ”bredband” var man definitivt hemma.


Nu pratas det mycket om ”startups”, särskilt vid börsintroduktioner, och ibland känns det bara som en omskrivning för IT-boomens dotcom-bolag. Och alla hakar på. Varenda tidningen är full av startupnyheter. Näringsdepartementet har en ”startupansvarig” som talar lyriskt om att ”startups skapar jobb, välfärd och nästa generations storföretag”. Jag börjar bli allergisk mot själva ordet. Om någon har en bra affärsidé – förklara och sälj den istället för att klistra på en trendig etikett med otydligt innehåll.

En startup är ”ett företag som har startats ganska nyligen och som har tagit sin idé till en affärsplan och en produkt”. Kan man i så fall inte bara kalla det för ”nystartade företag”? Och vad innebär ”ganska nyligen”? Jag förstår det som nya idéer i nystartade, kapitalsvaga företag. Det senaste mediala exemplet är Snap, med appen Snapchat, som sattes på börsen till ett värde på arton miljarder! Att kalla det för startup är lite som att kalla Warren Buffett för en hungrig börskomet. Ändå görs det.


Ironiskt nog känns det som att startup egentligen ofta är motsatsen till vad namnet anger. De är istället idéer som stött på motstånd varpå ägarna känner att de först som sist måste se till att få ut lite pengar, medan tid är. Men det är klart, att marknadsföra rörelsen som ”cashout” skulle nog sänka intresset.

fredag 17 mars 2017

Här är mitt kylskåp

Jag har tidigare snackat matkostnader och berättat att en dryg tjuga per dag för mig räcker till frukost, lunch, middag och mellanmål. Eftersom det är mindre än en tredjedel av existensminimum inser jag att det anses antingen som magi eller helt ovärdigt (eller både och). För ett tag sedan fick jag en uppmaning i kommentarsfältet att ge exempel på matvaror jag handlar regelbundet. Bra idé, här kommer det!

Frukt & grönt

Eftersom jag är laktovegetarian antar jag att detta är den viktigaste tårtbiten i min kostcirkel. Gul lök, champinjoner, stjälkselleri, citron och någon annan form av frukt finns alltid hemma hos mig. Annat man ofta hittar är brysselkål, paprika, vitkål, potatis, morötter, rödbetor, squash, aubergine och chili.


Allt detta är färskt, men frysen är i princip alltid laddad med spenat och broccoli, eftersom jag tycker att det är enklast i fryst form. Billigast också. Apropå billigt finns också alltid blåbär i min frys, hemplockade och därför helt gratis. Ofta också vinbär, rabarber och hemgjord sylt och äppelmos, förutsatt att jag fått tag i det gratis.

Jag går till stor del på pris när det gäller frukt och grönt. Många priser varierar beroende på säsong och då anpassar jag mig efter det. Jag vill t ex ha frukt hemma, men om det blir apelsiner, äpplen eller bananer beror på vad som var billigast.

Övriga kylvaror

Mjölk och ost har jag också alltid och köper gärna till reducerat pris pga kort datum. Blir det mer än jag gör av med går det utmärkt att frysa. Ostinköpen är nästan helt prisstyrda. Den bör inte vara för stark (ingen risk, stark ost är alltid dyrare) och jag betalar aldrig över 40 kr/kilo. Margarin till bakning och någon bredbar variant till smörgås. Senap och ketchup har jag också alltid hemma eftersom de är bra smakförstärkare, särskilt senap.


Torrvaror

Den här kategorin har praktiskt taget obegränsad hållbarhet, så jag köper största möjliga förpackningar till lägsta tänkbara pris, när så erbjuds. Därför har jag alltid pasta, ris, bulgur, matvete, mathavre, kikärtor, gula ärtor, röda linser, buljongtärningar och strösocker.

Några grejer som inte håller i evighet är havregryn, grahamsgryn och rågflingor, men jag har det alltid hemma. Och vetemjöl, rågmjöl och majsstärkelse, som jag inte skulle vilja köpa för flera år eftersom jag är rädd för mjölbaggar, men vetemjöl köper jag gärna i femkilospåsar eftersom det går åt.


Bröd

Billigaste knäckebrödet är Wasa Husman, och som av en ren slump är det detta jag köper. Mjukt bröd blir det ofta ett stort, billigt och grovt till frysen. Jag försöker baka själv också, men det blir nästan onödigt gott och det är inte alltid utrymmet finns i min ”viktbudget”.

Övrigt

Matolja går det åt en del i mitt hushåll. Billigast tänkbara, vilket oftast är raps. Och så har jag alltid några burkar krossade tomater, vilket för övrigt är enda konserven jag köper. I kryddhyllan är jag helt fantasilös och skulle nästan klara mig med salt och grovmalen svartpeppar. Försöker ändå variera mig lite med mynta, paprikapulver, citronpeppar och basilika. Och timjan till ärtsoppa, som för 1,35 kr/portion är det billigaste jag äter.


Jag vet inte hur stelt och enformigt det här låter (och kan inte säga att jag bryr mig så länge jag känner att jag äter nyttigt, gott och billigt), men jag upplever mig som rätt flexibel. Även om jag har inköpslista med mig till butiken är jag alltid beredd att improvisera kring erbjudanden och extrapriser.

torsdag 16 mars 2017

Extreme Cheapskates

Extreme Cheapskates är en amerikansk dokusåpa med syfte att göra sig lustig över snåljåpar. Av det jag sett är det inte tal om lite sparsamma människor med udda spartips. Nej, här snackar vi om människor som slår in sina möbler i gladpack för att inte slita på dem. Om de ens har möbler, i denna parallella värld är det fullt accepterat att sitta och äta på golvet för att spara in kostnaden för en stol.


Jag har svårt för den här typen av program av flera skäl. Ett är att man hänger ut människor som troligen har psykiska störningar. Par som delar tandborste för att slippa köpa två (att den rimligen slits ut på halva tiden spelar tydligen ingen roll) eller som vill korta sitt namn på gravstenen för att få ner gravyrkostnaden, tigger matrester av sina grannar osv är näppeligen helt friska i huvudet.

Ett annat skäl är att sådana här program riskerar att dra ner oss icke-sinnessjuka snåljåpar i smutsen. Vi som bara inte vill elda upp våra pengar på sånt som inte förbättrar våra liv, utan att för den sakens skull tillverka våra egna bestick eller använda tidningar som toapapper.


Men visst, jag fattar att rena galningar lockar fler tittare än vad ”normal” sparsamhet skulle göra, så att den genomsnittligt slösaktige tittaren kan intala sig själv att det inte är vettigt att försöka spara pengar, för då sitter man snart med badkaret fullt av disk för att spara vatten. Balans är inte ett medialt säljbart koncept.

Och även jag fascineras av galningar när jag kommer över sådana här program, hur deltagarna nästan gråter över förlorade ören. Lika märkligt som att ingen av de medverkande i Lyxfällan ser sambandet mellan dålig ekonomi, rökning, tatueringar och att äta mer än man förbränner.

onsdag 15 mars 2017

Om e-handel är så rätt, varför är Litium så fel?

Litium introducerades i maj förra året till priset 10 kr/aktie. Med sin molnbaserade e-handelsplattform sades de ligga helt rätt i tiden med kunder som Teknikmagasinet, Ö&B och Lindex. Sedan har de startat samarbetsavtal med Klarna, insiders köper aktier var och varannan dag, allt är frid och fröjd och fåglarna kvittrar!

Det är egentligen bara ett problem, de går fortfarande inte med vinst. Då kvittar det lite att vd:n Henrik Lundin skriver lyriska vd-ord i varje rapport om sina ”starka kvartal”, ”styrkan och potentialen” och företagets ”strategiska position”.


Eller ja, det är ju ett problem till förstås, men det hänger ihop – aktien går inte upp. Introduktionskursen har överstigits två korta perioder, men som lägst var den nere i 6 kr jämnt, alltså -40 % för den som hängt med från början.


Det har jag gjort, men köpt till fler aktier till lägre kurs. Är ändå back i nuläget, men håller kvar mina aktier eftersom jag vill tro på talet om att företagets ”aggressiva marknadsföring” ska bära frukt och att den ökande omsättningen till slut ska leda till ökande vinster. E-handel växer, därom kan alla enas. Utan att vara alltför vågad kan jag påstå att e-handel är framtiden. Om Litium är framtiden är jag inte lika säker på.

tisdag 14 mars 2017

Ingen cykelpendlar

Jag bor i en förort 15 km utanför Stockholm. Förr kallade man det för sovstäder, områdena dit man åker och sover mellan arbetspassen. Det finns lokala arbetsgivare, men många pendlar till innerstan.

Det är ganska platt hela vägen in till stan, så det passar bra för cykelpendling och detta har kommunerna i Norrort tagit fasta på och byggt en löjligt bred gång- och cykelväg, på vissa sträckor lika bred som bilvägen. Vintertid sopsaltar man, vilket innebär att man först sopar och sedan saltar. På så vis får man en mycket bättre cykelbana än om man bara vräker ut grus.


Fast politikerna glömde en sak, att kolla behovet. Visserligen borde fler cykla till jobbet om de ges möjligheten, men på samma sätt som att folk inte lämnar bilen hemma tills förbifarterna byggs kommer de inte börja cykla bara för att cykelvägen gör det möjligt att cykla sju i bredd.

Jag varken cyklar eller pendlar, men häromdagen sprang jag en god bit av denna cykelbana en eftermiddag i rusningstid. Mycket bilar hela vägen, mycket folk på alla pendeltågsperronger jag sprang förbi, men nästan inga cyklar trots att restiden skulle bli ungefär densamma. På 30-40 minuter såg jag 3-4 cyklar.

Förmodligen blir det fler om några månader, men det var ändå barmark och ganska många plusgrader. Om folk bara cyklar på sommaren när de flesta ändå är lediga en månad var det kanske ingen bra idé att lägga en massa miljoner på en motorvägsbred cykelbana som man håller snöfri året runt.


De som tar tåget eller motorvägen till jobbet kanske inte ens vet om att cykelvägen finns där, så där borde kommunerna lägga sin energi. Jag vet inte hur, men gör ett jippo, inrätta vätskekontroller där ni delar ut sportdryck, bullar och bananer längs vägen till cykelpendlare (eller löpardito), hyr in ett lokalt band... Ha lite visioner!

För att lura en yngre version av mig själv hade jag tryckt på de ekonomiska aspekterna. Att pendla med kollektivtrafik kostar 830 kr i månaden. Tar man bilen beror det på bilens ålder och bränsleförbrukning, vad trängselskatten kostar den tid på dygnet man åker, samt parkeringskostnad. Lågt räknat 3000 kr/månad härifrån, gissar jag, skatteavdraget till trots. Och så har vi hälsoaspekten. Tre mil på cykel varje dag skulle göra plånboken fetare, men annat skulle smalna av.


Jag må vara cynisk, men tror inte att man hittar fler cyklister på denna väg vid ett återbesök om tio år. Men vem är jag att hindra politiker från att klappa sig själva på axeln?

måndag 13 mars 2017

Att investera i stamkrogen

Det finns en gammal ”sanning” att man ska investera i företag man handlar av, att äga sina leverantörer. Ett par ekonomipoddar tar nästan varje avsnitt upp detta som ett bra sätt att tänka. Möjligt, men varför?

Om en butik skulle ha som affärsidé att för lånade pengar köpa in kontorsmateriel från låglöneländer som de sedan nästan utan marginaler säljer i sin butik som har öppet dygnet runt och drivs av högavlönad personal så skulle jag absolut kunna tänka mig att handla där, men ge mig en enda anledning att köpa aktier i företaget.


Jag har bara fyra aktieinnehav i företag jag anlitar. I alfabetisk ordning:

Bahnhof

Ett företag jag verkligen gillar. Förutom att de levererar billigt och stabilt bredband står de emot påbud från stat och överhet på ett sätt som nästan skulle få mig att vilja stötta dem även om jag inte vore kund.

Som ägare är jag mer otrogen, eftersom aktien varit ganska volatil, men efter ett par riktigt bra affärer kan jag inte klaga där heller.

Clas Ohlson

Gillar jag också. De har ett bra utbud av allt från batterier och lampor till hushållsassistenter, resväskor och verktyg, en lättmanövrerad hemsida, bra priser och bra reklamationsrutiner (dvs de drivs inte av den annars så vanliga devisen ”kunden har alltid fel”). Men de är inte billiga på allt, och i de fall priserna är mycket högre än konkurrenter som Jula och Rusta går jag vidare.

Aktien har inte precis satt guldkant på tillvaron, men jag tror på deras strategi att skynda långsamt och metodiskt erövra nya marknader.

H&M

Ganska billig butik med brett utbud och såväl basplagg som riktigt snygga modeplagg. Passar en 45-årig man som inte älskar att shoppa men som vill klä sig bra till överkomligt pris, och tydligen passar den också trettonåriga tjejer och en massa andra grupper.

Utdelningsivrarnas sämsta exempel – ger en knapp tia i utdelning medan aktien tappar fyrtio kronor. Men även om jag ångrar att jag köpte aktierna (den här gången) tror jag att de så småningom hittar rätt igen. På lång sikt har den varit en av de bästa investeringarna börsen kunnat erbjuda.

SEB

Ingen kund gillar väl egentligen banker (på samma sätt som ingen bank egentligen verkar gilla kunder), men måste man ha en storbank föredrar jag fortfarande SEB. Synd, för ”Känner ni stanken från Enskilda banken?” är ett underbart slagord.

Aktien går bra, som alla banker. Fattas bara annat, de tar ju mer och mer betalt för mindre och mindre service.


Men detta är alltså fyra undantag som bekräftar regeln. Jag kommer fortsätta att leta efter bra leverantörer, och bra investeringar. Skulle dessa intressen sammanstråla har jag inget emot det, men ser det absolut inte som ett självändamål.