söndag 27 maj 2018

Telias tv-planer

I veckan fick vi höra att Telia för samtal med Bonnier. Jag tror ingen har berättat exakt vad som diskuteras, men ingen har dementerat ryktena om att det gäller ett eventuellt förvärv av Bonnier Broadcasting, som driver TV4, C More och finska MTV, så vi får väl anta att sanningen är någonstans därikring.

Ett jordnära bolag som lever som de lär?

Telia-aktien tappade i värde på ryktet och jag är inte förvånad. I tider när allt fler bolag renodlar sin verksamhet och knoppar av diverse sidoverksamheter tänker alltså Telia ge sig in i tv-branschen? Och inte vilken tv som helst utan till stor del tablå-tv av allra mossigaste snitt.

Jag gillar Telia! Jag tycker att det är en bra teleoperatör med stabilt nät, och även om kundtjänsten inte är på topp är den flera mil bättre än många konkurrenter. Och Telia är ju en institution! Jag minns när deras tekniker körde runt i orangea rosthögar på 80-talet, men företaget har funnits sedan 1853.


Alla bolag måste utvecklas, särskilt om de ska vara relevanta efter 165 år, men jag skulle föredra om de fortsätter att fokusera på telefoni, bredband och internet. Om ni vill uppdatera er kan ni köpa in lite fräscha servrar, inte Malou von Sivers.

lördag 26 maj 2018

Kim Jong-Ingves

Jag blir så trött på klåfingriga politiker och myndighetspersoner som i varje givet läge försöker avskaffa den fria viljan. Nu senast riksbankschef Stefan Ingves som i en (låst, därför ingen länk) intervju i Svenska Dagbladet öppnar för att tvinga bolånetagare att binda sina lån.

Riksbankens uppdrag är att skapa ett bra ekonomiskt klimat i Sverige, inte att tvinga oss att ta rätt beslut genom lagstiftning. Ta bort ränteavdraget och ge oss incitament att spara. Kort sagt, gynna sparande och inte lånande. Det vore en god gärning.


Men vad ni än gör, låt oss ta besluten! Ska vi låtsas som att vi har något som åtminstone liknar marknadsekonomi måste medborgarna få välja hur de ska bo och hur de ska finansiera detta boende. Om de väljer rörliga lån och räntan far upp i himlen får de lösa detta genom att dra ner på något annat eller flytta.

I samma veva berättade bostadsminister Peter Eriksson för oss att det är ett problem att svenskar väljer att bo med andra svenskar. Områden som är ”för” svenska anses vara ”problemområden”.
Det är ju inte alla kommuner som anser att man har ett problem för att det är en etniskt homogen befolkning, men ser vi till samhället som helhet så behöver vi få en blandning överallt.

Vad ska man göra åt det här då? Tvångsplacera ut oss på olika platser i landet så att Peter Eriksson får en bra ”mix”? När han blev rikspolitiker köpte han en bostadsrätt i Stockholm. Det hade gått alldeles utmärkt att köpa den i Rinkeby eller Fittja, men det gjorde han inte. Han valde en liknande etisk mångfald som den han har hemma i Morjärv utanför Kalix (<1 % utomeuropéer). Därför tycker jag att det är rätt magstarkt av honom att ha synpunkter på var vi andra slår ner våra bopålar.

Kan vi inte göra som så att vi bestämmer var vi ska bo och hur vi ska betala boendet? Så kan politiker och politruker bestämma var de ska bo och fundera över vad det är som är så lockande med att försöka detaljplanera andras liv.

fredag 25 maj 2018

Väderanpassa arbetstiden

Det är alltid praktiskt att kunna ta ledigt med kort varsel, att slippa kolla med chefen om jag kan gå till tandläkaren och inte tvingas gå på Systemet eller Ikea en lönelördag. Men jag kan inte säga att det var några större problem att få in sådant jag verkligen ville eller behövde som anställd.

Då känns det lyxigare att kunna anpassa arbetstiden efter oviktigare faktorer som väder och dagsform. På vintern, alltså oktober-april, är vädret oftast konstant så tillvida att man alltid behöver ytterkläder. Det som skiljer är ljuset. Det är roligare och nyttigare att ta en promenad eller löprunda när det är ljust, och ibland är det ju bara det en stund mitt på dagen. Det finns människor som nästan inte får uppleva dagsljus under flera månader eftersom det är mörkt när de går till jobbet, mörkt när de kommer hem och däremellan befinner de sig inomhus utan fönster.


I maj är det nästan alltid ljust, men ibland är det 28 grader och stark sol, ibland 12 grader och storm, och ofta vet inte ens meteorologerna i förväg hur det ska bli. Då är det perfekt att kunna lämna datorn när jag vill, och sitta kvar när det är för kallt för att gå eller för varmt för att springa.

Mina kunder har sällan så dålig framförhållning att jag måste släppa allt för att ta tag i deras jobb (och har de det får de betala för det), så jag styr mina egna arbetsdagar och tider. Jag försöker undvika att behöva ställa väckarklocka mer än max någon dag i veckan och vill det sig väl kan jag till och med ta en tupplur mitt på dagen.


Å andra sidan tar jag ingen hänsyn till röda dagar (ingen betalar mig för att vara ledig oavsett vem eller vad som fyller år), är sällan eller aldrig ledig en hel helg och får ingen semesterersättning. Men under en skogspromenad i solen en onsdag förmiddag är det definitivt värt priset.

torsdag 24 maj 2018

Ingen koll – och stolt över det!

Jag förstår att folk slutat ringa polisen när de utsatts för brott. Om polisen inte lyckas sätta fast dig för något kommer de åtminstone inte försöka hitta den verkliga förövaren. Vad jag inte förstår är varför man ringer skvallerpressen istället.

Vi prioriterar olika...

Men då får jag mer att skriva om. Dagens historia handlar alltså om ett par som fått sitt kortkonto kapat, troligen för att någon skimmat eller stulit uppgifterna från något av deras kort. Sånt händer ju, och paret behöver inte ha varit oaktsamma för det, men det är en hel del saker med deras ekonomiska beteende som ändå gör mig fundersam.

De har inte kollat sitt konto på ”omkring en månad”.

Alla har inte min järnkoll eller överhuvudtaget ett ekonomiskt intresse, men att låta hela familjens samlade kapital sitta på kontot och sedan bara dra kortet tills företagen börjar höra av sig för att de inte fått betalt känns inte vuxet någonstans. Paret har försörjningsansvar för åtta barn. Hoppas dessa växer upp snabbt så att de kan hjälpa mamma och pappa med ekonomin.

De hade 45000 kr på kontot.

Eller rättare sagt, de hade 45000 kr plus tre veckors konsumtion för en familj på tio personer. Ska vi gissa på minst 70000. När jag ansökte om mitt första Visakort öppnade jag samtidigt ett nytt bankkonto för ändamålet. Det var inte kopplat till min lön eller andra inkomster. Den enda som förde över pengar dit var jag. Än idag ser jag till att inte ha mer än någon tusenlapp på kortet, ifall jag inte precis då ska köpa något dyrare. Det tar ju bara några sekunder att flytta pengarna. Min ekonomi är inte helt typisk och jag förstår att det blir opraktiskt för de flesta att sätta gränsen vid 1000 kr, men någon gräns kanske man kan tänka sig.

Det här var alla pengar de hade.

Banken kommer behöva 3-5 dagar på sig för att betala ut de stulna pengarna (helt rimligt, jag hade tyckt att en månad också vore okej), vilket innebär att ”familjen måste låna ihop pengar från bekanta och släktingar för att kunna försörja de åtta barnen”. Återigen, vill ni ha pris som årets mest ansvarstagande föräldrar kanske ni inte ska skicka in alla era inkomster på ett och samma konto som ni sedan inte håller någon som helst koll på.


Den formulering som bränner sig fast i mitt medvetande är ändå åttabarnsmamman Tanyas kommentar efter samtalet med banken: ”De sa att det var vi som borde ha haft koll och slingrade sig, det var fruktansvärt att inte känna sig betrodd.

Jag, vad i hela friden kan ha gett bankens representant en så absurd tanke?!

onsdag 23 maj 2018

Skit-i-skit

Fond-i-fond är ett fenomen som funnits så länge jag kan minnas (30-40 år?) och som enkelt uttryckt är en fond som handlar med fondandelar. Genom att köpa in sig i fonden får man alltså väldigt hög riskspridning. Köper man en andel i en fond som i sin tur köpt andelar i tio fonder med vardera 30 innehav får man 300 investeringar på ett bräde.

Göteborgskt fondsparande...

Det finns två mindre lyckade effekter av detta. Ett så stort spann av investeringar är helt omöjligt att överblicka. Principen ”förstå vad du köper” blir inte mindre sann för att du skjuter brett. Dessutom riskerar det att bli väldigt dyrt. Fond-i-fond betyder avgift-i-avgift eftersom du i slutändan får betala courtage på en väldig massa småinvesteringar. Det uppenbara alternativet, indexfonder, med samma idé om riskspridning, blir väsentligt billigare. Det här är ungefär vad Finansinspektionen kommit fram till i sin granskning, men torde vara välkänt redan innan. Åtminstone visste jag det.

Så vem vänder sig bankerna till med denna ganska dåliga produkt som ofta kostar 2-3 procent i avgift att jämföra med indexfondernas 0-0,3 procent? Jag skulle säga att svaret är människor med dålig koll. Folk som inte kan något om investeringar och går till banken fast beslutna att inte ta för mycket risk. De får då en fondandelsfond som påstås vara anpassad efter deras riskbenägenhet eller ålder (=mer räntepapper ju äldre man blir), men i praktiken kommer Stora Bankens fond-i-fond bara mixa en korg av Stora Bankens egna aktie-, ränte- och blandfonder och därmed öka dess kapital och intäkter utan att det kostar respektive förvaltare en enda minut eller krona extra.


Vill du inte ta egna beslut – köp indexfonder. Vill du minska börsexponeringen – köp en räntefond, råvaror eller någon form av tillgångsbevis, med eller utan värdesäkring. Men håll för guds skull reda på avgiften. Att lägga en stor andel av sparkapitalet i en investering som kostar 1,71 procent (snittet för fond-i-fond) bara i avgift är nästan detsamma som att försäkra sig om att göra en dålig investering. Förutom för banken såklart. Din avgift-i-avgift är ju deras blåsning-på-blåsning.

tisdag 22 maj 2018

Människan är anpassningsbar

I inlägget om bensinpriset, och även i kommentarsfältet och i den allmänna debatten, kommer man lätt in på oförmåga till anpassning. När bensinpriset höjs säger väldigt många att det här var precis gränsen, de kan inte tänka sig att betala en krona till och heller inte minska sitt bilresande.


Det där händer ofta, att folk säger att deras konsumtionsmönster, tid och andra begränsningar är precis maxat. Hit, men inte längre, för exakt ”då” kan de inte längre fungera. Om skatten ökar med en procent får de gå från hus och hem.

Jag fattar att det är en signal till makten. ”Kom inte ens på tanken att höja priset/skatten eller minska rabatten/öppettiden, för då tappar ni mig.” Bra så, men jag misstänker att de flesta går på sitt eget hot. De tror på allvar att de inte skulle kunna anpassa sig mer, åtminstone inte mycket. Och det är där det blir fel. Man kan komma ifrån problemen genom att sälja bilen, byta leverantör eller flytta utomlands, men man kan också anpassa sig mycket mer än man tror i sin vildaste fantasi.


Vad händer om din nettolön skulle sjunka med 30 procent i morgon? Du skulle antagligen tvingas skära i utgifterna och kanske ta bort allt slöseri. Sänka kostnadsnivån på semesterresan eller i värsta fall ta bort den helt. Köpa billigare mat och en billigare bil eller ett mindre boende. Men du skulle inte svälta ihjäl. Det är inte ens säkert att ditt liv skulle bli sämre.

Så nästa gång du hör dig själv utbrista ”Jag skulle inte klara mig utan...”, se det som en utmaning och tänk att ”Jodå, det skulle gå alldeles utmärkt”, och kanske skulle du passa på att växa som människa på köpet.

måndag 21 maj 2018

Gravsten och dödsannons

En av mina äldre vänner (Fälldin var statsminister när vi träffades första gången, det ni, ungdomar!) målade upp en bild från verkligheten som jag undrade om jag inte kunde fläka ut på bloggen för att höra andras kloka syn på. Det fick jag, så nu kör vi:

Ett äldre par dör kort efter varandra. Inget har de sagt om hur de vill ha begravningen och sin sista vila. Det blir upp till de efterlevande att bestämma. Sonen går på den snåla linjen. Dödsannons behövs inte, vännerna är ju redan döda. Gravsten vill han inte heller ha. Han är själv gammal och han vill slippa ansvaret för skötseln.

På andra sidan har vi dotterns barn (dottern är själv död sedan länge). De vill ha dödsannons, gravsten, rubbet. Så vad gör man? Det går inte att hitta en skön kompromiss med en gravsten i papp som vittrar sönder på ett år.


Det bästa lösningen är såklart att prata med era anhöriga och berätta hur ni vill ha det! Eller skriv upp det, tydligt! Men om man, som i detta fall, inte gjort det, då står de anhöriga där och tvingas ta beslut de ska leva med resten av sina liv.

Om vi börjar med den ”lätta” biten, dödsannonsen. Jag skäms inte över att vi lät bli när pappa dog. Vi ringde runt alla som borde få veta. Det blev både bättre, personligare och billigare, och (av alla dessa skäl) garanterat den lösning han hade valt själv. Men om någon vill ha en annons, skriv den då. Kostnaden är inte värre än att pengarna går att få fram. Försök ta hänsyn till önskemål om verser och symboler. Det är inte lätt när det är infekterat, men det borde gå att undvika att bli dödsfiender över detta, även om det är allra bäst om den döde själv tagit hand om saken.


Gravstenen är klurigare. Jag fattar att en del absolut vill ha en sten att gå till, särskilt om man tror att den döde själv önskat det (återigen, berätta medan ni lever!). I vår släkt har vi bägge varianterna, gravstenar och minneslundar. Jag föredrar det senare. Ja, det är billigare och det är mindre jobb, men det handlar inte så mycket om pengar som om samvete. En gravsten är en ständig källa till dåligt samvete. Födelsedagar, dödsdagar, allhelgonadagar... ”Har ni tid att tända ljus på graven, vi hinner inte.


Visst kan man beställa skötsel, men det kommer ändå gnaga på bemärkelsedagarna att ”man borde åka till graven”. En minneslund är ofta en vacker plats dit man åker när andan faller på.

En människa försvinner ganska fort, särskilt om kroppen är kremerad. Sedan finns han/hon i vårt medvetande och det är inte knutet till en plats. Så här skulle jag säga; plantera ett fruktträd och tänk på mormor och morfar när trädet blommar, när ni skördar frukten och äter paj. Bygg inte monument över döda människor.

Olle Ljungström föregrep sin fars död och skrev en sång om hans grav medan han fortfarande levde. Det gör han förresten fortfarande. Olle tog tyvärr ner skylten för två år sedan, men världens bästa gravlåt lever:

söndag 20 maj 2018

Bensinkompensera

Bensinpriset har nu ”sprängt” sextonkronorsvallen, varav nästan tio kronor är skatt. Ungefär hälften av bilisterna säger att precis här är gränsen för vad de klarar av. Blir det dyrare kommer de inte kunna sköta sina liv.


Men det är klart att de gör, vad är alternativet? Vi kommer fortsätta att åka bil oavsett om vi räknar varenda krona i ökade utgifter eller är av typen ”Höjningen påverkar inte mig, jag tankar ändå alltid för en femhundring”. Och vadå, en prishöjning på tio öre litern blir bara några kronor per tank. De flesta har större sår som blöder i privatekonomin.

Det man faktiskt kan göra är att utvärdera sitt bilåkande. Gör en budget genom att skriva upp alla resor under en period, t ex en månad. Fundera sedan på vilka resor som går att undvika. Mest går att göra med jobbresorna. Går det att samåka, cykla halva året eller jobba hemifrån en dag i veckan blir det mycket pengar.

Annars kan man kanske plocka bort några av de mer oregelbundna resorna. Veckohandla på väg från jobbet, låt ungarna cykla till träningen eller köp en elmoped (jag har förstått att uttrycket cp-moppe inte alls är politiskt korrekt).


Går ingenting att ändra (eller rättare sagt: om viljan inte är tillräckligt stor för att ändra på något) kanske det kan vara en bra idé att kompensera kostnaden genom att investera i olja. Det är ju som sagt staten som tjänar mest på varje tankad liter, men bensinpriset har ändå en viss korrelation med oljepriset, så då kanske en investering i Lundin Petroleum eller EnQuest kan pigga upp när bensinmacken jävlas. Själv föredrar jag Olja S, så slipper jag vara beroende av lyckad prospektering i enskilda bolag.

Är man väldigt exponerad för bensinpriset kan det kanske göra att man sover bättre. Själv tycker jag alla oljeinvesteringar är för dyra nu, men så har jag redan bantat ner mitt bilåkande genom att jobba hemifrån, planera mina bilresor, transportspringa och gå så mycket som möjligt. Så höj på, jag tankar ändå för en femhundring ;-).

lördag 19 maj 2018

”Maxa pensionen”

Då och då gör kvällstidningarna spartipsartiklar med hjälp av någon sparekonom. Billig journalistik, bara ringa upp en bank och fråga om de vill ha gratisreklam genom att göra journalistens jobb. Klart de vill!


De är ju ärliga med det, så då är det väl okej, och det behöver inte vara dålig journalistik bara för att artikeln är köpt. Så låt oss titta på ett exempel med pensionstema som kommentatorsprofilen Wien-Lars skickade till mig.

Några av punkterna är bara för lama, som ”Skaffa dig koll” och ”Börja spara”. Det är lite som att säga ”Ta bra beslut, undvik dåliga”. Andra är intressanta, som ”Flytta utomlands” och ”Pruta”. Den sista, ”Rollspela”, är riktigt bra, även om jag skulle kalla den ”Ha framförhållning”. Idén är i alla fall att yrkesarbetande ska försöka leva på den pension man kommer att få när den dagen kommer (om den kommer, och om man då får något). Går det inte är det dags att tänka om – sänk utgifterna, tjäna mer eller jobba längre.


Inte dumt tänkt, men det som stör mig med den här och liknande artiklar är att man hela tiden utgår ifrån att pengar som inte plockas åt sidan automatiskt försvinner. Löneväxla, skaffa en pensionsförsäkring, lås in pengarna, annars... vadå? Jag fattar att barn riskerar att äta upp sitt lördagsgodis klockan halv åtta på morgonen, men vuxna människor ska för tusan kunna hushålla. Spendera pengar på saker du behöver eller åtminstone verkligen vill ha, inte för att de finns!

fredag 18 maj 2018

Av alla idiotiska affärsidéer...

Jag fick ett tips i kommentarsfältet jag bara inte kan släppa. Företaget Beambox är ett dotterbolag till fastighetsbolaget Castellum vars motto är:
Vi tar hand om dina saker så att du slipper.

De hämtar, fotograferar och förvarar. Fotografibiten skiljer dem från Shurgard, City Self-Storage och andra, för det gör att man kan be att få tillbaka saker man magasinerat och sedan kommer på att man inte kan vara utan. Fast hur stor är den risken? Det fanns ju en anledning att man ville ha bort bråten från början, och om mina saker är så pass oviktiga för mig att jag vill slippa ha dem nu, kommer jag vilja ha dem senare? Min gissning är nej.

Jag kan fatta att privatpersoner behöver magasinera sina tillhörigheter under en begränsad tid, t ex mellan boenden. Men nog känns det som att den främsta anledningen att packa grejer i kartonger är att man inte behöver dem, inte nu, inte sedan, inte någonsin. Det är bara ett sätt att skjuta upp det oundvikliga – att ställa sig frågan om saken tillför något i ens liv. Det är svårare att göra sig av med avlidna släktingars fotoalbum än gamla möbler, men ingen blir glad av ett förråd fullt med skit.


Det spelar ingen roll om det var ett bra köp när det begav sig, om en sak var väldigt användbar för tio år sedan eller om den aldrig använts. Behövs den inte nu eller framöver har den inget värde för dig nu. Sälj den! Eller – om det inte går – ge bort den. Om inte heller det är möjligt – kasta skiten! För saker som inte ens går att skänka bort är verkligen skit.

Vad du än gör, ring inte Beambox. Förutom att deras tjänst borde vara poänglös är den dessutom dyr. En flyttkartong kostar 49 kr/månad att förvara, större grejer som cyklar och resväskor kostar 69 kr/månad. Hur lång tid tar det innan det hade lönat sig att kasta grejerna och köpa nytt den dag du saknar något? Eller, ännu hellre, låtit bli att köpa dem.

Det finns en gräns när sakerna du äger börjar äga dig. Det läskiga är att man inte vet var den gränsen går. En dag har man bara för många saker, så håll efter hela tiden. Men en sak är säker, när man behöver hyra in sig hos Beambox är alla gränser för rimlig konsumtion sprängda sedan länge. Lyssna på George Carlin, han visste det här för över 30 år sedan:

torsdag 17 maj 2018

En halv miljard skattekronor

Regeringen satsar 500 miljoner på artificiell intelligens. En elak människa skulle kanske säga att det faller sig naturligt eftersom den inte har någon egen intelligens att satsa på, men jag är såklart alldeles för snäll för det. Jag skulle inte ens kalla digitaliseringsminister Eriksson för Peter med röda näsan.


Men jag jublar inte för det. Varje gång politikerna ska försöka hjälpa näringslivet på traven med något "modernt" går det åt helvete. En garant för det är att blanda in "innovationsmyndigheten" Vinnova. De brukar finnas med i bakgrunden när staten ska försöka odla vindruvor i Norrland eller liknande idiotprojekt. Har de någonsin lyckats med något under sina sjutton år? Jag tror verkligen inte det. De har i princip gjort sig kända för totalt misslyckade "investeringar" (inte sällan med politiska förtecken) och vidlyftig representation.

I andra sammanhang brukar regeringen få skit när de ska lägga sig i näringslivets angelägenheter. Ministerstyre brukar det kallas, och det med rätta. Men nu startar man alltså ett forskningscenter där Vinnova ska pumpa in 50 miljoner om året i tio år. Det är priset för att regeringen ska få känna sig som en del av utvecklingen.


Astra Zeneca och Volvo Cars är två "tunga spelare" som är med i satsningen. Vad gör det för dem, vad gör det för deras konkurrenter? För att garantera katastrof ska kåken ligga i Göteborg, korruptionens högborg.

Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att Sverige blir den ledande aktör inom AI som Peter Eriksson påstår, men historien talar emot sådana här satsningar. Låt näringslivet vara näringsliv och låt politiker ägna sig åt politik. Var man på sin plats, det behöver man inte kolla på Let's Dance för att fatta. Det är bara kolla på valfritt Vinnovaprojekt.

onsdag 16 maj 2018

Sälja sig själv

Jag gillar generellt att förhandla, men att sälja in sig själv tycker jag är svårare än att sälja en gammal bil. Som företagare utan anställda (och anställningar) utsätts jag inte för anställningsintervjuer, men det händer att jag hamnar i möten där jag ska sälja in mina tjänster till en uppdragsgivare.


Nyckeln för mig är förberedelser. Jag har varit företagare sedan millennieskiftet, så jag börjar ana på ett ungefär vad ”motparten” kommer fråga och säga, och vad i min CV jag ska trycka på. Men det börjar med att jag tar reda på allt jag jag kan om företaget och dess medarbetare.

När jag vet vad de vill ha ut av mötet kommer jag också veta på ett ungefär vilka frågor de kommer ställa och vilka svar de vill ha. Därmed inte sagt att jag bör säga exakt det och eventuellt ljuga. Jag vill inte ha varje uppdrag till varje pris. Jag är tydlig med vad jag vill och vad jag kan, men det skadar inte att veta var man har sin motspelare.


Det gäller egentligen alla möten och förhandlingar. Det skadar aldrig att försöka sätta sig in i andra människors vilja och behov. Sedan kan man ju fråga sig om andra vill samarbeta med någon som ser tillvaron som ett strategispel där det gäller att förutse nästa drag. Men varför inte? Jag försöker vara så transparent som möjligt. Man får helt enkelt vara bra blind och döv för att inte förstå när jag är nöjd respektive missnöjd, och varför. Jag är en okomplicerad kille på det viset.

tisdag 15 maj 2018

Inga svenska sedlar

I höst ska sedeltryckeriet på Tumba pappersbruk avvecklas och produktionen flyttas till Malta. Alla möjliga har ondgjort sig över detta sedan nyheten kom ut i slutet på förra veckan.


Jag förstår problemet för de 170 anställda som drabbas, men vad gör det oss andra? Sedlarna blir liksom inte mindre svenska eller mindre värda för att de trycks i ett annat land. Jag får en känsla av att kritikerna tror att sedlarna till slut kommer att ha Maltas president på framsidan. Det är ingen risk. Däremot kan de få ett €-tecken på sig vad det lider och det vore tråkigt, men har ingenting med tryckerier att göra.

Tycker man att det är upprörande att tryckeriet inte är svenskt borde man ha ”rasat” 2002 då Riksbanken sålde verksamheten till ett amerikanskt företag. Att detta flyttar för att spara pengar är väl inget att hetsa upp sig över?

Slappna av, det gällde hundringarna!

Volvo är kinesisk, Nordea finskt och sedlarna blir maltesiska. Ja, vad trodde folk att globalism betydde – att allt ska bli billigare, men att allt svenskt bevaras med hjälp av någon magisk kraft? Jag kan också sörja svenska fenomen, men om sedlarna i min plånbok tryckts i Sverige, av svensk pappersmassa, spelar ingen roll för mig, bara de är många och värdefulla.

måndag 14 maj 2018

Investmentbolag

Jag har inte ägt aktier i investmentbolag på flera år. Istället har jag fondandelar i Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Är nöjd med den investeringen, även om det gått lite trögt på sistone.

Men jag tänkte att det kunde vara läge att kika lite på aktier i investmentbolag. Kanske köper jag inget just nu, men jag vill veta vad jag ska bevaka. Så här kommer en genomgång från A till Ö.

Nej!! Jag snackar om alfabetet alltså!

Bure

Investerar i medicinteknik och annat jag inte kan någonting om. Men okej, det är väl ett skäl så gott som något att låta andra sköta investeringarna åt en.

P/E 7,8. Direktavkastning 2,1 %.

Creades

Jag har den största respekt för Sven Hagströmer som investerare, av en rad olika skäl. Jag vet inte om jag gillar hans strategi att alltid försöka dela ut så mycket som möjligt. Anlitar jag honom för att investera vill jag att han gör det, inte lämnar tillbaka pengarna. Creades är hur som helst Hagströmers ”lekstuga” sedan splittringen med Qviberg. Investerar även i onoterat, bl a i Apotea som jag hyllat och hyllar. Aktien tappade nyligen 20 procent av sitt värde. Kanske är det dags att kliva in nu?

P/E 6,6. Direktavkastning 5,0 %.

Industrivärden

Fredrik Lundberg är en annan fiffig kille. Investerar i riktigt stora industribolag som Sandvik, SCA och Volvo. Aktien har stigit 11 procent om året det senaste decenniet, alltså lite mer än börsen i stort.

P/E 13,3. Direktavkastning 2,7 %.


Investor

Wallenberg, familjen vars plan är att verka utan att synas har inte lyckats undkomma att de är starkt förknippade med Investor. Ungefär samma investeringsprofil som Industrivärden, stora, tråkiga industriaktier. Men självklart SEB istället för SHB.

P/E 15,8. Direktavkastning 3,1 %.

Kinnevik

Då går vi över till familjen Stenbeck. Investerar fortfarande i många av Jan Stenbecks gamla bolag, Tele2, MTG, Millicom... Zalando är ju poppis nuförtiden, även om jag inte riktigt fattar varför. Kinnevik-aktien har gått väldigt bra de senaste två åren då de stigit mer än 50 procent.

P/E 5,5. Direktavkastning 2,6 %.


Latour

Stora innehav i stora bolag, som Securitas och Assa, men också i Alimak och Tomra, som jag undrar om de har så mycket mer att ge i närtid. Jag köper ju som bekant inte aktier för att ha i byrålådan i hundra år, så den här känns tveksam även om den backat en del.

P/E 21,6. Direktavkastning 2,4 %.

Lundbergs

Då var det dags för Lundberg igen. Samma gubbe, samma investeringar, så varför köpa både Industrivärden och Lundbergs? Som jag ser det kan man nöja sig med den här, som ändå har ett jätteinnehav i Industrivärden. Om man nu ska ha någon av dem.

P/E 11,2. Direktavkastning 1,0 %.

Ratos

Jag nickar "Bittermicke" på Twitter, men i jämförelse med aktieägarna i Ratos är jag en positiv kille. Aktien har nästan tappat halva sitt värde på tre år, så jag förstår dem. Företagets investeringar kan jag dela upp i två grupper - bolag jag inte tror på, och bolag jag aldrig hört talas om. Men utdelningen är ju fin, och kanske kommer någon förbarma sig och köpa upp hela bolaget.

P/E 49,9. Direktavkastning 6,9 %.

Svolder B

Vill man ha en spridning i noterade småbolag och en aktie som i stort sett inte rör sig är Svolder en möjlighet. Annars inte.

P/E 12,3. Direktavkastning 1,6 %.

Öresund

Mats Qviberg, den gamle tidningsmogulen, har precis gjort en förlikning med HQ:s konkursbo, så kanske kan han fokusera på investeringarna nu. Historiskt har Qviberg varit fantastiskt duktig på att nosa upp bra affärer, men det senaste året verkar han mest ha hängt med jurister. Och så var det det köpet av Metro då, som inte blev helt lyckat. Jag tror jag ligger lite lågt här.

P/E 3338,6 (inte illa, eller...). Direktavkastning 3,6 %.

Om allt annat skiter sig...

Så, har jag missat något bolag? Vilken är din favorit bland svenska investmentbolag och varför? Ska man ens hålla på med investmentbolag eller är det då bättre att hålla sig till fonder?

Vore jag tvingad att köpa en av de här aktierna idag skulle det nog bli Creades eller Investor, vilket lustigt nog är de investmentaktier jag haft tidigare, så jag är lika utvecklingsfientlig som vanligt.

söndag 13 maj 2018

Vart tog stekarna vägen?

Stekarna har förärats en Wikipediasida, men idag är det väl i princip enda livstecknet. Så låt oss friska upp minnet. Bildkvaliteten här är riktigt usel, men den är så pass informativ att vi får ha överseende.


Vart har de tagit vägen? Inte ens runt Stureplan har jag sett stekare på tio år. Det kan i och för sig bero på att jag inte hänger där (det gjorde jag inte för tio år sedan heller, även om det hände), men de verkar faktiskt ha försvunnit. Har de slutat att festa och skaffat jobb, eller har de flyttat till nätet och landat i någon patetisk Facebookgrupp där de kan steka virtuellt?


När jag var ung fanns inga stekare. Vi kallade dem kort och gott för råtöntar. Men seriöst, har dessa människor ingen spegel? Jag är kanske fel person att snacka utseende, men på den tiden jag hade hår var enda sättet att få det så där att låta bli att tvätta det. Men okej, det går säkert att kleta i något klägg man köper till överpris. Det spelar ju ingen roll när pappa betalar :-).

Kanske är det där snabelskon klämmer, att papporna har slutat att betala. Eller också letar jag för dåligt. Finns det stekare – berätta var! I väntan på det får vi återanvända de gamla stekarna. God överklassmorgon på er!

lördag 12 maj 2018

Löfven inte miljonär?

När jag häromdagen skrev om politikerlöner hade jag inte tänkt att det skulle bli en följetong, men jag blev uppmärksammad på att statsministern i ett barnprogram sagt: ”Jag är inte miljonär. Det är jag inte, men jag har det bättre än vad många andra har.

En ful fisk. Och så någon slags amöba.

Det var ju anmärkningsvärt att en person som dragit in en miljon om året i flera decennier inte skulle ha lyckats behålla en enda. Det var fler som reagerade på detta, och nu har det blivit en grej i media. SVT får ingen ordning på det, delvis för att Löfvens statssekreterare vägrar svara på frågan om chefen är miljonär med motiveringen: ”Vi har lämnat de uppgifter ni efterfrågat.” Oklart om de pratade tvärtomspråket på jobbet eller om hon var en aning trög, för det var ju precis det de inte hade gjort.

Så jag får väl reda ut detta också. Självklart är Löfven miljonär! Bara hans sommarstuga är med all säkerhet värd två miljoner (lån på 1,05 Mkr). Taxeringsvärdet är visserligen bara 1,4 Mkr, men de senaste åren har det renoverats av en byggfirma (lustigt nog en som saknade kollektivavtal), avloppet har byggts om och carporten förvandlats till ett extra boningshus. Löfven har dessutom fonder för minst en halv miljon.

"Så här lite har jag... Det vill jag vara tydlig med."

Så här tror jag: Löfven fattar inte att en miljon inte längre är en förmögenhet och att det inte skulle sticka väljarna i ögonen att han har en sådan (miljon alltså, inte förmögenhet). Tvärtom verkar det så misstänkt att det blev en nyhet bara av det, när allt kamrat Stefan ville var att glida undan lite obemärkt (the story of his life).

Vad är då mest anmärkningsvärt? Att han trots miljonlönen verkar ha rätt lite pengar, så lite att han t ex fortfarande har ett lån på sommarstugan? Eller att han har så dålig koll på verkligheten när han försöker lägga örat mot rälsen att han tror att han bör mörka att han är miljonär? Eller att han tror att han ska komma undan med det? Jag vet inte, det är ganska märkligt alltihop.

fredag 11 maj 2018

Fönsterputsning

Gruset är sopat, björkpollenperioden är på väg att blomma över. Dags att putsa fönster! Eller ringa ett företag som gör det åt en. Inte helt oväntat förespråkar jag den första varianten. Inte nog med det, jag använder inte ens en sån där fönstertvättmaskin som kostar runt en femhundring. Än mindre en fönstertvättrobot för några tusen som åker runt själv på fönstret ungefär som en robotdammsugare.


Jag använder trasor och tidningspapper – hur lätt som helst. Först tvättar jag fönsterkarmarna (något som kostar extra om man beställer tjänsten av professionella fönsterputsare) med varmt vatten och diskmedel. Sedan samma sak med fönstren. Vatten med några droppar diskmedel, gnugga, skölj och byt vatten ofta.

Enklaste (och garanterat billigaste) sättet att slippa ränder efter fönstertvätten är att skrynkla ihop ett tidningspapper och vispa runt det på samma sätt som trasan tills fönstret är torrt. Byt papper ofta, en vanlig gratistidning räcker ändå till en hel bostad.

Visst tar det mer tid att putsa själv än att ringa en fönsterputsare. Men allvarligt talat, ett treglasfönster blir rent på en halvtimme även om man är noggrann. Sätt en podd i öronen eller putsa varsitt fönster och umgås, det här är ju ett lätt och tystlåtet arbete.


Min lägenhet skulle kosta runt en tusenlapp efter ROT-avdrag att få proffsputsad. Jag måste fakturera 2000-2500 kr under den tid jag sparar för att det ska vara lönsamt. Jag tror att jag skulle jag ha svårt att jobba effektivt när det springer runt fönsterputsare här, men även om jag kunde det känns det lika främmande som att boka en firma som kommer hit och diskar åt mig.

torsdag 10 maj 2018

Brusreducering

I somras skrev jag ett inlägg där jag efterlyste svenska nyhetskällor. Bakgrund: Jag hade ingen tv, slog aldrig på tablåradio och det tog emot allt mer att läsa dagstidningar som jag upplever blivit allt sämre. Så jag ville veta var hur jag kunde följa nyhetsflödet utan att slå knut på mig själv och vaska fram guldkornen genom att först plöja igenom horder av skit.

Nu har det gått ett tag och jag tycker mig ha hittat en lösning: Jag stängde av.


Jag läser inga nyhetssajter regelbundet. Sveriges än så länge största sida Aftonbladet.se har jag inte besökt på ett halvår eftersom de inte gillar min Adblock. Konkurrerande nyhetskanaler utan tydlig finansprofil hamnar jag bara på när någon på Twitter länkat till en rubrik jag finner intressant.

För 10-15 år sedan jobbade jag med tidningssatir. För att få fram hundra roliga artiklar med verklighetskoppling varje månad plöjde jag igenom säkert tjugo nyhetssajter varje dag. Det gav mig järnkoll på flödet som en ren bieffekt. Från detta har jag gått till att kompisar ringer mig och säger: ”Vad tror du – är han skyldig?” Vem? Vad? Jaha, har en känd politiker anklagats för ett grovt brott och hela landet spekulerar i hans skyldighet? Att gå från att vara den mest insatta till killen helt utan koll är skrämmande. Men jag har vant mig nu.


Jag spar flera timmar om dagen på att inte hålla mig uppdaterad på varenda strunthändelse. Om det händer något av allmänintresse (och då menar jag inte bara nyfiket skvallerbehov) ser jag det på Twitter, eller kanske på börsindex. Jag kanske inte ser att Johannes Brost dött eller att en fotbollsmatch mynnat ut i gängkrig i samma stund som nyheterna släpps, men jag kommer få reda på det.

Att försöka skärma av mig från allt brus gör mig nog bara till en mer harmonisk människa som kan lägga tid på sådant jag verkligen vill fylla huvudet med.

onsdag 9 maj 2018

Bahnhof på rätt spår

Igår släppte Bahnhof sin Q1:a. Högsta omsättning och rörelseresultat någonsin. Man fortsätter att plocka bredbandskunder. Lite lägre marginaler på företagssidan, men det är banne mig enda molnet jag ser. Så här inleds rapporten:
"Antalet nya ordar och leveranser ökar på i stort sett samtliga affärsområden, vilket i sin tur kommer att få positiva effekter under de kommande kvartalen."


Snacka om att gå ut hårt! EBITDA 43,9 Mkr, EBIT 34,8 Mkr, resultat före skatt per aktie 0,32 kr, och inte behöver man vara överdrivet positiv för att ana av citatet ovan att man har för avsikt att höja sina prognoser vad det lider.

Alla anledningar att äga Bahnhof innan rapporten kvarstår. Dotterbolaget Elementica väntar på att få igenom sitt bygglov, vilket bör ske och bör ge en skjuts. Jag hoppas lite på ett listbyte, men det känns mer som en ”bubblare”. Jag har en känsla av att Karlung föredrar att ligga på AktieTorget där han kan känna sig lite ”indie” och dessutom slipper redovisa varenda toalettbesök i ett pressmeddelande. Men omöjligt är det inte.


Visst ser aktien jättedyr ut nu, men Bahnhof tycks vara ett sånt där bolag som alltid är dyrt, men alltid är köpvärt. Jag vet inte om jag skulle köpa på den här nivån, men jag är absolut inte på väg att sälja heller. Utdelningen höjs med 50 procent i år, bara en sån sak. Men okej, för utdelningsjägare finns bättre alternativ. Å andra sidan, om Bahnhof fortsätter att förvalta mina pengar på det här sättet behöver de inte lämna tillbaka dem till mig, det tar jag vid försäljning istället.

tisdag 8 maj 2018

Spartips för idioter

Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag att alla spartips är bra. Kanske inte tipsen i sig, men att de får någon att tänka och komma på var de själva kan dra åt svångremmen utan att det ens kostar något.

Å andra sidan blir jag lite trött när människor hoppar på ”ekonomitåget” och som nyfrälsta hobbyekonomer försöker låta som att de haft ett genuint sparintresse sedan barnsben när det i själva verket uppstod i förrgår när det slog dem att det här med sparande nog blivit hett nog att jaga klick med. För några år sedan var det miljö, sedan blev det yoga och nu detta.
Vad fan pratar han om?!

Jag kommer till det nu. Youtubers och influencers kan säkert vara fantastiskt intressanta människor som inte alls bara lånar ut sina ankläppade ansikten för att sälja på lättlurade idioter en massa skit. Fast ibland är en anka bara en anka.


Mitt första och faktiskt bästa tips är” ett företag vars namn jag försökte memorera när jag övade för den här videon (så att jag skulle slippa göra ”Clara Henry-klipp” var tredje sekund) och som jag således aldrig själv använt mig av. För övrigt verkar det inte finns en bloggtjej i den här kategorin som inte gjort reklam för just detta företag. Men det finna andra företag (och ankor):


Etthundrasextusen prenumeranter! Det blir ju nästan 1500 prenumeranter per hjärncell...

Här är en tjej som åtminstone försöker. Hennes problem är nog bara att hon sällan eller aldrig funderat över ämnet privatekonomi.


Tips 1: Släng/sälj något när köper något nytt. Tveksamt om det spar pengar, men åtminstone utrymme. Fast det här tipset att ge bort din fullt fungerande pastaslev när du köper en ny... Varför ska man då köpa en ny?! Vem har ens en pastaslev?! Jag har ätit pasta flera gånger i veckan i hela mitt liv och det har funkat alldeles utmärkt att sleva upp den med vanliga bestick.

Tips 2: Bränn inte lönen i början av månaden, bränn den i slutet. Okej, om jag någonsin mer får lön ska jag tänka på det... men det spar inga pengar.

Tips 3: Använd tygkassar. Grattis, det här var första tipset som faktiskt spar pengar även om jag kanske inte skulle klassificera det som ett ”udda spartips”. Men okej, jag är nog inte precis målgruppen för denna kanal. Inte heller det särskilt udda, det är jag sällan.

Tips 4: Säg upp abonnemang du inte använder. Bra idé! Lite som – riv inte sönder tusenlappar!

Tips 5: Handla inte julklappar i sista sekunden. Det här hade varit vettigt om anledningen hade varit att det är lättare att hitta bra köp med framförhållning. Här är tesen istället att man kommer köpa sämre grejer och därför fler.
Samma sak om du fått en inbjudan till en fest eller till student eller vad det nu kan vara, att kolla på kläder i god tid så att det inte blir så där att du en vecka innan kommer på att shit, jag ska ha någonting, och så börjar du fundera och så slutar det med att köper kanske tre uppsättningar kläder istället för en, eftersom du inte riktigt kan bestämma dig.

Är det här alltså ett vanligt problem? Att om man handlar när man har bråttom köper man tre gånger så mycket? Skulle man inte kunna korta ner tipset till ”Var inte dum i huvudet”? Nej, tacka vet jag Janne Boris-Möller. Han var åtminstone ärlig med vad han höll på med:

måndag 7 maj 2018

Politikerlöner

Statsminister Löfven fick nyligen en löneförhöjning till 168000 kr i månaden. Det är en bra lön, men så har han ju också ett viktigt arbete. Det är svårt att jämföra lönen för olika jobb, så låt oss istället jämföra den med samma jobb. 1984 hette statsministern Olof Palme. Hans månadslön var 24000 kr. Omräknat till dagens penningvärde blir det drygt 55000 kr, alltså ganska exakt en tredjedel av Löfvens lön.

Dagens riksdagsledamöter har ett arvode på 65400 kr i månaden. Den siffran har dubblats på tjugo år. Än mer slagsida mot arbetsgivarna/väljarna blir det nog om man räknar in alla förmåner. Som riksdagsledamot har man tillgång till en övernattningslägenhet i Stockholm, guldkort hos SJ (värde 73100 kr/år), dator, surfplatta, mobil och lite annat. Om de trots fria tågresor och minst sagt förmånliga taxiregler väljer att ta egen bil till jobbet slipper de den trängselskatt alla vi andra får betala.


Jag vill inte elda på politikerföraktet, det räcker nog till ändå. Min främsta kritik mot politikeryrket är för övrigt inte den höga lönen utan bristen på ansvar och prestationskrav, men det argument som oftast används till försvar för höga politikerlöner är att kompetens kostar. Så då frågar jag mig: Är dagens politiker bättre än gårdagens? Annars faller ju argumentet.

Palme var trespråkig som fyraåring, inledde en militär karriär upp till löjtnants grad, tog en Bachelor of Arts (filosofie kandidat?) i USA och en juristexamen i Sverige. Löfven läste 1,5 år på sociala linjen på Umeå Universitet. Innan dess tvåårigt gymnasium och en svetsutbildning. And we have a winner...


Jag har redan tidigare pratat om landsbygdsminister Sven-Erik Bucht som lyckats gå genom livet utan att ens kunna engelska. Innan han blev byråkrat/politiker för snart tjugo år sedan hade han jobbat som vaktmästare och musiklärare. Inga dåliga jobb, men knappast meriterande för att styra landet.

Vi har för övrigt en högskoleminister utan högskoleutbildning, en justitieminister som inte är jurist och en försvarsminister som inte gjort lumpen. Att jag ”hackar” på socialdemokrater beror inte på att de utmärker sig utan på att de innehar regeringsmakten, men de finns gott om företrädare för alla partier som knappast skulle få ett välbetalt jobb utanför politiken.

Så nej, höga arvoden ger oss inte bättre politiker. Skulle sänkta arvoden göra det? Knappast, men det skulle kanske minska antalet lycksökare som ser ett egenvärde i politikerkarriären. Jag vill ha politiker som vill förbättra världen, inte sin egen plånbok.

söndag 6 maj 2018

"Din ansökan har gått igenom”

Your application has been approved” lyder ärendemeningen och högst upp i mejlet står det ”Hello again!”. Problemet är bara att jag inte ansökt om att bli medlem, och att det egentligen inte är det som har hänt. Det här är istället ett ljusskyggt företags sätt att marknadsföra sig.

Hade Percy Nilegård stått bakom hade metoden kallats ”marketing by not asking any questions”. Jag kallar det dumt. För precis oavsett vad de säljer blir jag avogt inställd när de börjar ”affärsförbindelsen” med att ljuga. Det här är inget medlemskap. Det enda de vet om mig är min mejladress, och nu är meningen att jag ska bli nyfiken, klicka på en länk och fylla i mina personuppgifter. Det kommer inte att hända.

Vore de ensamma om tilltaget kunde man skratta åt det, men det här börjar bli vanligt. Igår fick jag det här mejlet:


SV: Din postadress saknas”, ”Packa upp min telefon”, ”Paketet har inte levererats...” Och ser jag rätt att de längst ner ber om en donation (eller rättare sagt ”en donationsavgift”, vad det nu är)? Tacka vet jag ärliga porr-robotar:


Men även företag som låtsas vara seriösa använder sig av metoden. Några av Sveriges största tidningsförlag skickar ut fakturaliknande reklamutskick som går ut på att man ska tro att man kan hamna hos inkasso om man inte betalar. Bilbesiktningsbolag skickar ut en besiktningstid och räkning trots att man inte bett om det.

Det finns två anledningar till att näringsidkare beter sig så här:
  1. Det får inga följdverkningar, i de fall det ens är förbjudet.
  2. Det fungerar.

lördag 5 maj 2018

Kronan allt svagare

Jag brukar se valutaförändringar som något övergående. Ibland går det upp, ibland ner, det jämnar ut sig. Eller gör det?

Kronan faller i värde gentemot andra valutor. Särskilt i år, och på fem år har den tappat en tredjedel mot den amerikanska dollarn. Det kanske inte gör så mycket för genomsnittssvensken med en halv månadslön på kontot och bolån om inte upp till taknocken, så åtminstone upp till innertaket. Men för oss som sparar går var tredje sparad krona upp i rök.


I media låter det som att detta bara är ett problem för utlandssemestern, men vi lever i en global värld nu. Mycket av det vi köper kan vi lika gärna (eller hellre) köpa utomlands, och där är våra pengar allt mindre värda.

Stefan Ingves taktik med negativ ränta har uppenbarligen misslyckats. Jag ser inga tecken på att han tänker ge upp den, och inte lär han höja räntan av andra skäl än att ECB gör det dessförinnan. Det känns inte heller nära förestående. Jag gissar att Sverige har minusränta om ett år med.

Akta, så du inte slår knut på dig nu, Steffe!

Så vad gör vi åt det här? Eftersom vi har rätt små möjligheter att få Stefan Ingves (eller någon annan Stefan med alldeles för mycket makt) sparkad är väl den enda lösningen att börja spara i andra valutor än SEK. Men vi lär ju t ex inte kunna sälja våra bostäder (där många har en stor del av sin förmögenhet) i USD, så ska man hedga sig fullt ut får man börja spekulera rätt vilt i valutor.

Äh, det blir väl till att knyta näven hårt i fickan som vanligt.

fredag 4 maj 2018

Pengar ger lycka

Kan vi inte en gång för alla avliva myten om att pengar inte genererar lycka? Det där är ju bara något rika hittat på för att slippa fattiga människors avund, och som fattiga upprepat för att slippa ta tag i sina liv.

Rikedom ger längre och friskare liv. Okej, Avicii hade hundratals miljoner och blev bara 28, men han är undantaget. Rika och höginkomsttagare lever längre och drabbas i lägre utsträckning av allt från hjärtproblem till ledvärk.


De mår dessutom bättre mentalt medan de lever, har en högre grad av välbefinnande och känner sig inte lika ledsna och uppgivna som de som har lägre inkomster.


Svenska Spel körde en reklamkampanj där man gjorde sig lustiga över rikas lyxproblem, som sand mellan tårna på solsemestern eller att man går vilse i sin femtonrumsvåning. Jag tror inte att den väckte vrede i något läger, för alla vet ju att det är så här.


Visst kan det vara jobbigt att placera sina pengar och bestämma vad man ska göra för dem, men det är rimligtvis ett större problem att inte ha pengar att göra något för. Pengar kan köpa tid och problemlösning. Vad är bra med fattigdom – lättare plånbok?

torsdag 3 maj 2018

Polisanmäla Facebookrecension

Jag såg ett märkligt Twitterinlägg som jag funderat lite över. Det är skrivet av en ung person som trots att hon lagt ut informationen inte verkar helt bekväm med offentligheten, så jag väljer att inte länka till tråden eller publicera allt. Den som vill förvissa sig om att jag inte hittat på alltihop själv får väl duckduckgoa eller googla. Så här började det.


Jag tror aldrig att jag betygsatt ett företag på Facebook, men jag fattar om man vill göra det ifall man ledsnat på den service man (inte) fått. Vad jag inte förstår är fortsättningen, företagarens respons i form av en trestegsraket:

1. Företagaren frågar kunden varför hon fått en negativ recension med ett lågt betyg. Kunden ignorerar.

2. Samma natt kommer ett SMS till kunden där företagaren återigen frågar varför hon fått ”en dålig recension av dej på vår FB sida??”.

3. Jag antar att även denna kommentar lämnades obesvarad för följande lördagskväll ringer företagaren kunden och skriker: ”Ta bort kommentaren, annars polisanmäler jag dig!


Den delen av samtalet har jag hört. Jag kan såklart inte ta gift på att ljudfilen är autentisk, men jag har ingen anledning att betvivla det. Hur som helst har vi väl alla hört sånt här förut, särskilt på senare tid, så visst tusan händer det.

Alltså. Här har vi ett företag som fått offentlig kritik. Enligt twittraren var hon långtifrån först på den bollen. Chefen väljer då att mejla, sms:a och ringa kunden. Inte för att höra vad de kan göra bättre utan för att hota kunden, först med att exponera hennes namn på Instagram, sedan med att själv ge en hämndrecension och avslutningsvis med polisanmälan. Är det något samtal jag vill höra så är det när företagaren ringer polisen:
Hej, jag skulle vilja anmäla ett fall av förtal. Min kund har gett mig lågt betyg på Facebook, så det är bara för er att åka och hämta henne. Men ta det försiktigt, hon kan vara beväpnad med både Iphone och åsikter.
Det här låter lite som när politiker ger sig på dem som smutskastar Sverigebilden istället för att lägga sin energi på att förbättra Sverige så att bilden blir bra alldeles av sig själv. Kanske är kritiken orättvis, både i det ena och andra fallet, men åsikter kan inte förbjudas. Man kan försöka skrämma meningsmotståndare och missnöjda kunder/medborgare till tystnad, men det brukar inte gå så bra.


Och i min värld har man redan förlorat om man försöker. Tänk er själva att ni har en jättebra och prisvärd produkt. Till att börja med borde det inte komma så mycket kritik mot den, annat än möjligen från konkurrenter. Men om den väl kommer, vad gör ni? Rycker på axlarna, rundar antagonisten och säljer vidare till nöjda kunder? Eller ger er på kritikerna och hotar dem med polis?