måndag 2 april 2018

Söndagsångest

Är du en sådan som mår lite illa på söndagskvällen för att det är dags att gå till jobbet i morgon? Känns det ännu värre såhär efter långhelg? Gör något åt det då!

Jag har haft min beskärda del av söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.

När man är vuxen är läget ett annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara trist.


Det görs undersökningar på det här, där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport, undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller negativt.

Trivs du inte – byt jobb! Här kommer pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat, när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för att han bett chefen dra åt helvete?

Du chefen, jag har en mugg till dig...

Och när hörde du senast någon som dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna? Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det – familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte en siffra i den statistiken.

29 kommentarer:

  1. Håller med. Det är ens eget ansvar att vårda sin egen lycka. Jag får ibland intrycket av att folk inte riktigt inser vidden av att en själv bär ansvar för hur en själv mår varje dag hela livet! Tänk hur bekvämt det vore om någon annan kunde stå för det t.ex Staten. Jag kanske är helt fel ute livet kanske går ut på att köpa massa skit, äta oxfilé med bea och plåga arbetskamraterna med berättelser om helgens konsumtion och någon satans tv- serie på måndagen.

    Kristoffer

    SvaraRadera
    Svar
    1. För någon är säkert oxfilé med bea meningen med livet (fast troligen och förhoppningsvis för rätt få). Skrämmande om vi har så stor tilltro till staten att vi t o m tror att de ska ordna lycka åt oss.

      Radera
    2. För att oxfilén ska komma till sin rätt så behöver den varierad med kålpudding,raggmunk med stekt fläsk och dalafile med stuvade makaroner,, 😉

      Snickar'n

      Radera
    3. Det enda jag gillar av det där är raggmunk. Givetvis utan fläsk :-).

      Radera
  2. Kan bara hålla med, det skadar inte med lite eget ansvar ibland även om det verkar te sig oerhört skrämmande för folk.....

    Jag tjänar rätt bra för utfört arbete men trivs inte jämt men inser också att det skulle krävas bra mycket mer arbete och risktagande för att lyfta motsvarande inkomst som egen, ett väldigt snabbt huvudräknande ger svaret att fortsätt sköta jobbet och sluta gnäll gubbe! 😯

    Men den dagen jag ruttnar på jobbet är det inte arbetsgivaren som ska curla mig med ännu mera rosa madrasser utan det är som du säger mitt ansvar att ändra min livssituation och ingen annan!

    Och skulle jag säga upp mig och bli "fri" så skulle troligen omkostnaderna öka rätt rejält då det säkert skulle bli mera byggprojekt än patienser eller matande av duvor..... 🙄

    Så för tillfället så fortsätter jag min anställning och spar en del och lever för övrigt ett rätt ok liv där det är både kul och trist med en hyfsad övervikt mot kul, och skulle det vara kul hela tiden blev nog det djävligt trist i längden...... 😉

    Mvh snickar'n

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast byggprojekten skulle ju kunna generera pengar, inte kosta. Okej, då kan man invända att du inte vore "fri" (ett begrepp jag för övrigt har rätt svårt för), men du fattar hur jag menar.

      Du har nog helt rätt i att det inte kan vara kul jämt. För någon.

      Radera
    2. Eftersom vi båda sätter "fri" inom situationstecken så tror jag att det skaver lite för oss båda två,, 😉

      Radera
    3. Jag gjorde det för att du gjorde det :-). Men om jag ska utveckla lite då. Fri låter som att man kan göra vad man vill. De enda som möjligen skulle stämma in på det är gravt autistiska människor på institution och dem vill ingen av oss byta liv med. Vi andra har förhållanden att ta hand om, löften att hålla och ansvar att sköta. Inte ens avsaknad av arbete och obegränsat med pengar innebär total frihet.

      Radera
    4. Det som skaver lite för mig när man läser om folk som vill bli fria just från arbetet är att det verkar vara att bli fri från ansvar typ, och det är som du skriver inte aktuellt och ska heller inte vara det....

      Radera
    5. Vill man frigöra sig från ansvar tror jag en fast anställning utan underställd personal är bäst. Har man ingen anställning är man plötsligt ansvarig för ALL tid.

      Radera
    6. Det ska gudarna veta att det är en hel del av arbetskamraterna som är rädda för ansvar..... 😯

      Radera
    7. Jag kan sakna det där ibland, att allt man behöver göra är att dyka upp i tid och göra så gott man kan och lönen är garanterad.

      Radera
    8. Finns phaen inget lättare sätt att få ihop degen till räkningarna,, 😉

      Radera
  3. Men staten har ju sagt till oss att vi måste arbeta tills vi är 65+. Då kan man ju inte göra annat än att lyda. Hade en kollega som sparade sin semester år efter år för att vid 65 gå tre månader tidigare, i januari, hem till en allvarligt sjuk man... Oh, joy!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tragiskt, på flera olika sätt.

      Radera
  4. Det som stör mig, är att arbetslivet pådyvlar en vad man ska tycka, tänka, säga, göra. Från en tid till en annan kucklas det ihop en massa skit som folk ska följa, just nu är värdegrund på tapeten, bakom brukar de värsta hycklarna befinna sig, ta bara "kapten klänning" som var den stora jämlikhetsivraren. För att inte tala om dravlet positivtetstänkandet som de diktatoriskt klämde åt folk med så fort de hade en annan åsikt än arbetsgivaren. Jag är befriad från arbetslivet och slipper alla dessa pekpinnar, skönt./OttoOttar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det så illa som du målar upp det är jag glad att inte ha någon anställning. Värdegrund var inte uppfunnet för tio år sedan :-). Men jag tror att många mindre arbetsplatser (utan HR-avdelning) inte håller på med värdegrundsarbete, "allas lika värde" och en massa annat snömos. Man har ett jobb och det är det man gör, oavsett om det är att sälja korv eller bygga hus.

      Radera
  5. Hur definierar du frihet överhuvudtaget? Vet inte om du skrivit om det tidigare. Vårt samhälle ger rikliga möjligheter till frihet på en mängd olika sätt, kanske fler sätt än de flesta länder i hela världen. Att folk då tror att någon bestämd att man måste jobba minst till 65 års ålder verkar så oerhört korkat att man bara baxnar.

    Det enda som bestämmer behovet av inkomst eller kapital är de utgifter man väljer att ha i sitt liv. Och dessa väljer man till allra största delen själv. Tak över huvudet/skydd med lås för att kunna sova ostört och få behålla sina ägodelar är nödvändigt. Kläder för att undvika kyla och nakenhet är nödvändigt. Mat är nödvändigt. Möjlighet att tvätta sig är nödvändigt. Allt annat är bekvämlighet./Eva :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I inlägget nämner jag inte ordet frihet. I diskussionen med Snickar'n häruppe tar jag hans definition, alltså fri från försörjningsplikt. Jag har skrivit om fenomenet tidigare, bl a här https://sparosverige.blogspot.se/2017/08/jante-jobbar-40-timmarsvecka-och-hor-sen.html och här https://sparosverige.blogspot.se/2018/01/varfor-denna-ilska.html, och då har det ofta handlat om omgivningens reaktioner.

      Jag håller med om att vi lätt faller in i en allmän definition av hur vi bör leva våra liv. Det är det jag ville komma åt lite idag. Det ÄR tillåtet att tänka utanför boxen, och gör man det är det lätt att upptäcka att många utgifter som anses självklara faktiskt inte är det. Mat, kläder och tak över huvudet, men exempelvis en bil som är max åtta år gammal hör definitivt inte till livets nödtorft.

      Radera
  6. Tror det är rädslan för ansvar, som gör att vi är så försvinnande få, som väljer att ta vägen som vi personligen anser är frihet och lycka!

    Du bli totalt ansvarig för ditt liv! Ingen att skylla på och inga ursäkter för dina eventuella misslyckade.

    Förr kallades det att bli vuxen men nu när alla ätit Pippis krumelurpiller, är alla i en ständigt oansvarig barndom.
    Kalle56

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, vi kan alltid skylla på staten, patriarkatet eller ren och skär otur, men jag förstår vad du menar.

      Ja, vilket läkemedelsbolag producerar krumelurpiller?! Där har vi en vinnare.

      Radera
    2. Marknaden är redan mättad! Alla har redan tagit sin dos. Ingen blir längre stur!
      Kalle56

      Radera
    3. Men de skaffar ändå nya barn som inte heller får bli stura (och därmed riskera att växa förbi sina föräldrar).

      Radera
  7. Jag hör definitivt till kategorin med söndagsångest eller denna vecka måndagsångest. Dock har jag endast fyra månader kvar av det tills jag kommer att slippa det i 10-18 månader. Tänker ta ledigt för att resa till minst nästa sommar eller som det officiellt heter för tjänstledighet för studier. Sen får jag se vad som händer om jag kommer tillbaka eller ej. Det roliga är att alla på jobbet utgår från det medan jag mer och mer ler inombords när folk säger det. Om jag kommer tillbaka så blir det troligtvis för en kortare period innan jag hittar ngt intressantare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så funkar världen. Antagligen är de avundsjuka (inte nödvändigtvis på just ditt val utan på det faktum att du gör ett val) att de därför måste intala sig att du egentligen bara kan välja för en kort tid.

      Radera
    2. Jag tror inte det handlar om avundsjuka i de här fallen. Många av mina kollegor tycker det är kul och stödjer det hela. Faktiskt har folk generellt varit mycket mer positiva än jag trodde de skulle vara. Det handlar mer om att de inte ens tänka tanken att det skulle kunna finnas ett alternativ till att inte komma tillbaka.

      Radera
    3. Tragiskt det med, men du kan ha rätt.

      Radera
  8. Jag kan nog bra hålla med. Om man har Söndagsångest, då måste man göra något åt saken. Livet är för kort för att ägna tiden åt den typen av meningslös ångest. En riktigt bra grej med pengar, det är ju friheten som det ger, att man kan bryta en dålig relation när man vill. Det har ett stort värde, som jag ser det.
    Mvh https://investera-pengar.blogspot.se/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dra-åt-helvete-pengar är "the shit".

      Radera