Friår redan infört

När gymnasieministern Aida Hadžialić avgick räknades det snabbt ut att hon skulle få 1,5 miljoner i avgångsvederlag. Inte illa för en 29-åring med politiska uppdrag som enda arbetslivserfarenhet.

Statsministrarna Persson och Reinfeldt valde bägge samma lösning efter sina politiska karriärer. Istället för att ta ut lön som skulle påverka politikerpensionen negativt startade de aktiebolag och lät vinsten ligga kvar i företaget medan de själva levde på statliga allmosor. Persson fick 121000 kr i månaden. När Reinfeldt slutade hade ”lönen” gått upp till 156000. Bidragslinje, talade Reinfeldt föraktfullt om som statsminister. För egen del använde han termen ”omställningsår”.

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Göran Hägglund tar ut statsrådspension utan att dra av för de fyra jobb han har nu. Vänsterpartisten Björn Samuelsson lämnade riksdagen 1996 och har garantipension fram till november i år. Han har alltså levt på skattebetalarna i tjugo år, för närvarande får han 22300 kr i månaden.

Mona Sahlin har fått fler bidrag än jag kan komma ihåg. Förmodligen fler än hon kan komma ihåg (hennes minne tycks ofta mycket begränsat). Detta trots att hon ofta slutat efter så kriminella handlingar att de hos andra arbetsgivare hade resulterat i polisanmälan och kanske fängelse. Och inte blir det bättre av att hon parallellt med sitt bidragsliv haft väldigt svårt för att betala skatt eller ens deklarera sina inkomster.

Politiker menar att deras skyddsnät måste vara mer omfattande än andras eftersom de hux flux kan bli av med sitt uppdrag och stå arbetslösa. Fast rätt få av oss har garanterad inkomst i mer än ett år framåt, och definitivt inte i decennier. Själv är jag företagare i det system dessa politiker har skapat (på vår bekostnad). Min inkomstgaranti sträcker sig inte ens till i morgon.

Och så undrar politikerna varifrån politikerföraktet kommer. Men bara lugn, det är inte ens hälften så stort som föraktet ni visar skattebetalarna. Än.

Dåligt arbetsklimat kostar pengar

I diskussioner om sparande, inte minst på ekonomibloggar, nämns möjligheten/drömmen att sluta jobba. Jag har berört ämnet tidigare eftersom jag själv lämnade livet som anställd när jag tröttnade på konceptet arbetsgivare. Fantastiska Farbror Fri har gjort detsamma och Per Penning har uppmärksammat problemet med osunt arbetsklimat.

När jag investerar i ett företag brukar jag försöka ta reda på hur personalen trivs. Jag är nämligen övertygad om att oavsett hur siffrorna ser ut nu kommer arbetsplatser med vantrivsel på sikt att förlora pengar. Vidare tror jag att det är mycket svårt att vända utvecklingen när företaget väl har börjat genomsyras av den dåliga stämning som får personalen att inte vilja gå till jobbet.

Jag är ingen formell expert på ämnet, men har haft min beskärda del av dysfunktionella arbetsplatser. Dessutom uppträdde jag som komiker på firmafester i tio år, och tro mig om ni vill (jag förstår om det låter flummigt), men den inblick i företaget man får i den situationen är nästan inte möjlig att tillgodogöra sig på något annat sätt. Jag ska försöka förklara varför.

Att skratta offentligt kräver ett visst mått av trygghet. Man släpper på garden och bjuder lite på sig själv. Visst, man ska ha något att skratta åt också, men det är därför man kan skratta så att man kiknar tillsammans med goda vänner på ett sätt som inte vore möjligt i en grupp man inte känner samma tillit till.

Alltså, genom att skämta på en scen framför ett företags samlade personal märker man ganska snabbt om de trivs med varandra. Efter 45 minuter kunde jag med god precision bedöma om chefen gillar personalen, om personalen gillar chefen, om det finns rivalitet mellan avdelningarna, om det finns en negativ spänning i gruppen, om administrationsstaben ser ner på produktionspersonalen och vice versa (det ena brukar ge det andra där) eller om de utan svårigheter kan ha kul ihop utan att pinka revir.

Nu har jag inte möjligheten att gå in och testa av ett företag innan aktieköp genom att dra vitsar i personalmatsalen, men eftersom nästan varenda känsla och åsikt förevigas i sociala medier går det att få reda på mycket ändå. Om företaget har en offentlig plats på internet, som ett forum eller en publik Facebookgrupp går det att scanna av stämningen där. Snackas det om föregående eller förestående julfest, och hur går i så fall snacket? Har någon av de anställda (eller före detta) bloggat, twittrat eller facebookat om jobbet? Google är din vän!

Mina egna erfarenheter av anställningar på mer eller mindre sjuka företag visade följande tecken på dåligt arbetsklimat:

En chef ingen har respekt för

Att personalen föraktar sin chef är aldrig bra. Det behöver inte betyda att chefen är vek och börjar gråta vid konflikter. Det kan lika gärna vara en chef som försöker styra med järnhand eftersom han/hon inte vågar delegera ansvar. Ju fler chefsnivåer desto större chans att det skär sig någonstans. Och det är som en sås, har det väl börjat skära sig kommer det att fortsätta.

Information blir en handelsvara

På en trygg arbetsplats vill arbetsgivaren/chefen att personalen ska veta vad som händer. Man kan inte informera om allt hela tiden, men så fort det är praktiskt möjligt gör man det. I konceptet management by fear vill man att personalen tassar på tå. Ska avdelningarna omorganiseras, hur blir det med halvtidstjänsten man pratat om, är det tänkt att vi ska lyda under Londonkontoret i höst? Ja, gissa det ni, vi säger inget!

Anställda som stör sig på detta skulle kunna motverka hemlighetsmakeriet genom att delge varandra den information de fått, men istället brukar de haka på trenden. Till slut säger ingen anställd någonting av värde till någon annan. Har man fått en informationssmula håller man den för sig själv så långt det är möjligt.

Skitsnack

Vågar man inte säga vad man tycker måste trycket lättas på något sätt. Därför pratar man skit om chefen, om nya vaktmästaren eller om Fet-Ulla som springer ut och röker stup i kvarten. Såvida inte någon av dessa tre personer är inom hörhåll, då snackar man skit om någon annan, och när man själv lämnat byggnaden kan man vara säker på att ens eget namn kommer upp. Ett sjukt kontorslandskap är som vilken skolgård som helst, fast med kaffeautomater istället för klätterställningar.

Om det handlar om en enda dålig chef eller en jobbig arbetskamrat kan problemen gå att lösa genom att ta upp det till ytan, men när sjukdomen gått längre verkar det snudd på omöjligt att förvandla en dålig arbetsplats till en bra. Så vad gör man då, förutom att skaffa sig ekonomiska förutsättningar att sluta jobba? Man tar sig därifrån – världen är full av arbetsplatser! Till slut hittar man ett skönt ställe dit man längtar hela helgen. Om företaget är börsnoterat mejlar man sedan till mig, för där vill jag köpa aktier.

Curlingkörkort

I senaste valrörelsen föreslog socialdemokraterna att unga skulle få låna till körkort. Man skulle kunna kalla det ett vallöfte (fast det skulle de nog inte säga nu, eftersom de inte genomfört det och inte har några pengar att göra det för heller). Närmare bestämt sa de:

”Vi vill göra det möjligt att efter avslutad gymnasieexamen med godkända betyg ta CSN-lån på upp till 25000 kronor för att ta B-körkort.”

I snitt kostar B-körkort 15000 kr. Kör man upp privat, helt utan lektioner, kan man klara sig med 4000 kr. Alltså är de 25000 kr Löfven & co tyckte att man ska få låna väldigt generöst. Och nu ska de ställas till svars.

Tidningen ETC:s ledarskribent Andreas Gustavsson gick ännu längre. Det borde vara helt gratis (alltså finansierat av andra, för gratis är det väldigt lite som är). Jag gissar att han saknar ekonomisk utbildning, och någon körtalang tycks han inte heller vara: ”Bara om jag råkar ha en exceptionell inlärningskurva vad gäller motorfordon kan det klaras av för mindre än 25000 kronor.” Som sagt, snittet är 15000.

En annan variant är ju att man sommarjobbar. Artonårsdagen är inte en oförutsedd händelse för någon. Själv visste jag när jag var 13 att jag hade för avsikt att ta körkort. Det visste även mina föräldrar. Ni vet, de där som påstås ha ansvar för sina minderåriga barn, om inte samhället fixar precis allt. Körkort var för övrigt inte särskilt mycket billigare på min tid, för 25 år sedan. Sommarjobbslönerna var däremot lägre.

Sommarjobb ja, fungerar inte heller som när jag växte upp. Då tog man fram Gula Sidorna (unga läsare: det var en telefonkatalog. Vad en telefonkatalog är? Ni får googla) och så ringde man upp lokala företag för att höra om jobb. Nu:

Ja, hur ska ungdomar själva kunna söka jobb, det måste ju samhället göra åt dem. Ska vi jobba åt dem också? För jag kan slå vad om att det finns unga som tycker att de sommarjobb som samhället ordnar inte är tillräckligt roliga och inspirerande. Och?!

Att föräldrar skjuter till halva körkortskostnaden mot att ungen inte börjar röka t ex, det tycker jag är en okej lösning. Då måste man ändå samla ihop pengar själv, och det finns en hake med resten. Det är det evinnerliga daltet jag vänder mig emot.

Att skaffa och utföra ett sommarjobb är ett sätt att börja ta ansvar för sitt liv och i förlängningen att bli vuxen. Är det verkligen att hjälpa ungdomar att ge dem jobb, pengar och räkmackor till förbannelse?

Helvetes nej (en del uttryck låter tyngre på engelska)!!

Källkritik

Det sägs att den moderna människan får lika mycket information att ta ställning till på bara några timmar som man tidigare fick under en hel livstid. Huruvida det stämmer vet jag inte, och det är det jag tänkte ta upp nu. Ökad informationsmängd frestar på vår gallringskapacitet och inte minst på vår förmåga till källkritik.

På Facebook betyder ju källkritik att man ska vara kritisk mot vissa källor. Vanligtvis en tidning med andra åsikter än sina egna. Politisk höger underkänner tidningen ETC medan vänstern gör detsamma med Fria Tider. Inte för vad det står utan för var det står. Om bägge tidningarna hänvisar till samma artikel i Aftonbladet som i sin tur hämtat lättkontrollerade faktauppgifter från SCB blir det ju inte mindre trovärdigt i den ena tidningen än den andra, bara för att man kan misstänka att man inte delar politisk hemvist med skribenten. Det är inte källkritik, det är fördomar.

Riktig källkritik är inte att såga avsändaren utan att kontrollera ursprunget på faktauppgifter. Står det exempelvis ”enligt Brottsförebyggande Rådet” är källkritik inte att svara ”Jävla kommunistfittor” utan att vända sig till BRÅ och kolla om det stämmer, och i så fall varifrån de fått uppgifterna.

Sedan är världen inte svart eller vit. Antalet registrerade Volvobilar i Sverige är en otvetydig faktauppgift med ett enda korrekt svar. Ifall den grova brottsligheten i Stockholms södra förorter stiger går däremot att bedöma olika. Var går gränsen för vad som är södra förorter, vilken brottslighet kan ses som grov och vilken tidsperiod pratar vi om? Skedde det ett mord i Rågsved igår, men inget idag kan man ju säga att brottsligheten gått ner, även om urvalet är lite tunt. Här är ännu en frågeställning som i slutändan blir lite av en bedömningsfråga:

Ett sätt att komma närmare sanningen är att ta in flera av varandra oberoende källor. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar med ”av varandra oberoende”. När jag började titta på olika sätt att investera i olja hittade jag ETF:n Olja S. Flera personer tipsade om denna ETF, men jag fick ingen klarhet i varför den skulle vara bättre än andra.

Jag grävde vidare och hittade någon som hänvisade till Micke Sydings blogg. Så hittade jag ännu en som gjorde det. Och så en artikel vars författare också hade talat med Syding. Det verkade helt enkelt finnas två läger – de som inte visste varför Olja S var att föredra och de som skyllde på Syding. Dags att tömma ut den källan. På sin blogg skriver Syding:

”Den här gången vågar jag inte köra 5x (eller oljebolag för den delen) utan vill bara ha ren oljeprisexponering utan hävstång (belåning) Olja S på Avanza blir det nog, när det blir”.

I en intervju fick han frågan varför han valt att investera i just Olja S och han bekräftar min misstanke att han i princip huggit den på måfå. Vips så har vi ett tiotal börshandlare som alla föreslår en produkt för att den elfte har tagit första bästa.

Alltså, om någon påstår något – ta reda på varför? Svälj inte svaret även om det bekräftar vad du redan tyckte/trodde. Särskilt inte då! Tillbaka till sociala medier, där är alldeles för många ointresserade av sanningen utan vill bara få sin färdiga världsbild bekräftad. Personer som kommer med motargument blockas, avföljs, hånas och hatas. För det är enklast så.

Vill man utvecklas bör man istället aktivt lyssna på dem som tänker annorlunda och kommer med horribla påståenden. Sätt dig in i deras resonemang. För att du kan lära dig något och för att det är nyttigt att tänka. Det här gäller inte bara på börsen utan allting i alla lägen. Lev inte ditt liv efter andras mallar, ifrågasätt allt!

"Varför då?"

Hus är överkurs

I maj skrev jag ett inlägg om compact living där en del av bostäderna var mindre än tio kvadratmeter. Men man kan ju gå ett steg till och rata tanken att bo i hus.

En amerikansk kvinna valde att inreda en fraktcontainer. Måttet på sådana är ungefär 6x2,5 meter, alltså 15 kvm. Inte stort, men med smarta lösningar fullt tillräckligt för en bostad.

Ljust och fräscht...

Nu vet jag vad ni tänker. Med isolerade gipsväggar blir det ju ett hus, bara lite fulare på utsidan om man inte råkar gillar korrugerad plåt.

Då är det snäppet märkligare att bo i en buss. Det här amerikanska paret bor i en tolv meter lång skolbuss. Vardagsrum, kök, badrum, tvättstuga, sovrum, verkstad, gästrum, egenproducerad solcellsel. Och så en nedsänkt skåpbil med hemmabio fastsvetsad på taket, inga konstigheter...

Elitlöparen Markus Torgeby valde att vid 20 års ålder köpa en tältduk, bygga sig en kåta och bo i den i fyra år i de jämtländska skogarna, helt utan moderna bekvämligheter.

Där levde han med att (förutom kortare lönejobb) hugga ved, springa och äta havregrynsgröt. Nu kanske ni tror att detta var någon slags självbestraffning i klass med att skära sig i handlederna. Nej då, när Markus gick på löpargymnasium i de där trakterna hörde han om någon som tidigare flyttat ut på samma sätt och kände för att, trots att han var ordentligt mörkrädd, testa eremitlivet i minst ett år för att hinna uppleva alla årstider. Han gillade avsaknaden av yttre intryck och blev kvar längre än så.

När media började höra av sig för att intervjua och göra reportage fattade han inte vad som hände. ”Jag gör ju inget.” Detta resulterade i alla fall i dokumentärfilmen Löparen. Se den! Och läs Markus egen bok Löparens hjärta, som ger detta boende stort utrymme.

Hur toppar man det här? Med grottor såklart! Jordskepp är ett sätt att gräva ner sin bostad i marken. På så sätt krävs nästan ingen uppvärmning. Väggarna som hindrar resten av naturen från att komma in i ”huset” består av bildäck fyllda med sand. Fördelen gentemot trä och andra lite tråkigare byggmaterial är att bildäcken inte påverkas av yttre omständigheter. Varken mögel eller insekter rår på dem.

Nu behöver inte jordskepp se ut som Barbafamiljens hus i en leråker, man kan också göra rätt coola bostäder med den här tekniken.

För egen del känner jag att en lerhydda med stampat jordgolv inte är min drömbostad, men med tanke på mitt nästan osunda intresse för knäppa boenden är det underligt att jag hamnat i en helt vanlig bostadsrätt i ett flerfamiljshus. Någon gång kunde jag väl hitta en husbil, en trädkoja eller åtminstone en husbåt att slå ner mina bopålar i. Fast då sjunker väl fanskapet...

Uran

1980 folkomröstade Sverige om kärnkraft. Efter det beslöt riksdagen att alla svenska reaktorer skulle vara avvecklade senast 2010. Sedan avvaktade man i 30 år och kunde då konstatera att det inte hade hoppat fram några alternativ ur tomma intet, så det var bara att låta reaktorerna nöta på. De som för tillfället funkade.

Utvecklingen är liknande i många andra länder. Ingen vill ha kärnkraft, ingen vill gräva ner kärnavfall på tomten, men fossila bränslen är inte heller så poppis och vi vill inte sänka konsumtionstakten. Det verkar alltså som att vi får dras med atomkraft, och till den krävs kärnbränsle – uran.

2014 producerades totalt 56217 ton uran. 41 procent i Kazakstan, annars är det god spridning över jorden med samtliga världsdelar representerade. Världens förbrukning av uran är högre, runt 65000 ton. I och för sig försöker man återanvända höganrikat uran från kärnstridsspetsar (efter ett avtal mellan USA och Sovjet 1993), men det är ingen framtidslösning och ger inga jättemängder.

Priset på uran tiofaldigades 2001-2007. Sedan dess har det gått ner, ner och ner. Logiken säger att om man gör av med mer än vad som tillverkas samtidigt som priset sjunker kommer vi snart att nå en botten. Det gäller allt från mat till drivmedel, så det borde även fungera för uran.

Men det finns mörka moln (sett med strikt privatekonomiska glasögon). Framtidens kärnkraftverk behöver mindre uran tack vare att man utvecklat nya produktionsmetoder.

Man pratar också om möjligheterna att utvinna uran ur haven. ”En droppe i havet” säger man ibland, men uranmängden i våra världshav är fyra miljarder ton! Och kanske kan man ersätta uran med torium, ett billigare alternativ till uranet.

Spännande framtidsutsikter, men vi är inte där än. Precis som världens oljeberoende är konstant trots att motsatsen förutspåtts lär mänskligheten behöva uran i morgon också, och oavsett vad man tycker därom funderar jag på om man inte kan göra sig en hacka på det.

Vill man köpa uranaktier finns Lundinbolaget Denison Mines på Kanadabörsen, liksom världsledande Cameco. Men precis som när jag spanat på andra råvaror (olja, guld och silver) känner jag mig mer sugen på själva råvaran än enskilda bolag där det är så många andra parametrar inblandade: företagsledningar, gruvfyndigheter, politik...

Spontant känner jag för en ETF, alltså en börshandlad fond, som heter Global X Uranium, med kortnamnet URA. Den har visserligen aktier som underliggande papper, inte råvaran i sig, men det blir ju ändå mer riskspridning än att hoppa in i ett enda bolag. En annan fördel är att den hoppat över Kazakstan. Det klart största innehavet ligger i världens näst största urannation Kanada, följt av trean Australien. Kazakstan är säkert ett toppenland, men jag har redan exponering emot det och börjar bli bränd av alla gamla sovjetstaters version av marknadsekonomi.

Är det någon läsare som har åsikter om uran är jag idel öra. Är det en ren slump att detta kärnbränsle heter nästan samma sak som rent piss?

Och moraliskt, ska man ha några dubier kring uran? Även där är jag okunnig. Hade jag fått rösta 1980 det blivit linje 3 för snabb avveckling. Senare har jag velat fram och tillbaka, men så är det ju heller inga politiker som frågat vad jag tycker. Min enda konstanta åsikt i ämnet är att jag hela tiden tyckt att Tage Danielssons Sannolikhetsmonolog är briljant.

Tyvärr dog han några år efter den där omröstningen och några år innan ståuppkomiken kom till Sverige. Är det någon jag hade velat se på en ståuppscen är det han. Och Roffe Bengtsson, men nu känns det som att vi kom ifrån kärnämnet.

Köpprocess

Det kan gå larvigt lång tid mellan gångerna jag faktiskt köper något annat än mat, bensin och sånt, men när det händer försöker jag göra det ordentligt. Här följer ett exempel på hur tankarna kan gå.

Min pulsklocka gick sönder. Jag har bävat inför detta eftersom den var sex år gammal (nästan K-märkt), jag var väldigt nöjd med den och gemensamt för de nya klockorna på marknaden är att de är dyrare och (för mina behov) sämre.

Garmin 305

Detta är alltså en träningsklocka som håller reda på min puls, tider och tempo vid löpning. Väl hemma för man över infon till datorn och kan se på kartan var man varit. Eftersom jag saknar lokalsinne är det ofta nog så intressant. Förutom att den gör löpningen roligare kan den hjälpa mig att hålla avsedd fart och intensitet så att jag varken kör för hårt eller springer och såsar till. Det finns smartphone-appar som också kan göra detta, men inte lika bra. Dessutom vill jag inte springa runt med en sådan planka.

I värsta fall är det här en kostnad på 2500 kr och löpning är en billig hobby, så trots att jag är snål känns utgiften hanterbar. Men jag vill ändå göra det bästa möjliga av situationen och samla så mycket information jag bara kan innan köp.

Steg 1 blev att skumma av utbudet. Jag gillar Garmin och räknade med att mitt pulsband – som det inte är något fel på – skulle gå att återanvända om jag inte byter märke. Då var jag nere på ett tiotal alternativ.

Eftersom jag är ointresserad av teknik var det nu dags att ta in expertisen. Jag är medlem i ett löparcommunity där det finns många nördar vars omdöme jag litar på. Så jag började läsa på i forumtrådarna vilka klockor andra gillar, vilka modeller de valt efter 305:an och hur de upplevt bytet.

Den vanligaste uppgraderingen tycktes vara till Garmin 310XT, en modell som inte heller tillverkas längre, men som ändå går att få tag i. Den är lika stor (synen blir ju inte bättre med åren) och verkar ha ungefär samma menyer.

Garmin 220 är en annan billig modell med några år på nacken. Den har mindre skärm med färre alternativ (max tre fält istället för fyra), men precis som 310XT vibrationslarm, den enda funktion jag ibland saknat i min klocka.

Vivoactive är en ganska ny klocka med stor fyrkantig skärm, precis som jag är van vid. Det var det dyraste alternativet jag tittade på. Det fanns några till också, men det här var de tre huvudalternativen.

Förutom att titta på vad mina forumvänner sagt om dessa kollade jag recensioner på Youtube och jämförde dem på en populär jämförelsesajt.

Internet är förresten fullt med jämförande information oavsett vad man ska köpa. När jag letade efter en bra internetleverantör hamnade jag på ett Aspergerforum. Helt perfekt, personer diagnosticerade med Asperger har ofta stenkoll på uppladdningshastighet och annat som jag inte fattar ett skit av.

Vid det här laget började jag få rätt tydliga åsikter om klockor. T ex hade jag ratat 310:an eftersom den bara har trådlös överföring till datorn och precis som jag misstänkte var klockans egen forumtråd full av problem med detta.

Men en viktig faktor återstod – priset. Jag började med Pricerunner och Prisjakt. Sedan några sidor där jag handlat sånt här tidigare: Startfitness, Wiggle, Netonnet, Amazon... Avslutningsvis Google. Min tanke var att pundfallet efter brexit skulle ge de engelska sidorna en fördel. Det slutade ändå med att jag handlade på en svensk sajt, Sportamore, som hade en kraftig rea på min nya träningskompis Garmin Forerunner 220.

1495 kr

Jag hade kunnat köpa den efter att ha kollat runt i fem minuter istället för fem timmar, men om bristande research hade resulterat i ett sämre köp hade jag fått sura mycket över det, och den vunna tiden hade förmodligen spenderats svärande framför datorn. Efter några sprungna rundor verkar det vara ett bra köp, men om det ändrar sig vill jag vara säker på att det inte berodde på mitt slarv. Så tänker jag, men så är detta lite av min mentor på konsumtionsområdet:

"Det ska köpes och köpes och köpes, allt helvete..."

"Geggan" är för övrigt en duktig löpare (när han inte står i tv och käkar småfågel).

Vad vi än tycker om det är hösten på ingång. Tanken är att jag nu återgår till dagliga inlägg här igen. Om jag har något att säga. Eller ja, det brukar ju inte hindra mig.