Gaming

Jag har för närvarande tre gamingbolag (ej att förväxla med betting) i min portfölj: Paradox, Starbreeze och Gold Town Games. Den sistnämnda kan vi kanske bortse ifrån. De säljer ett enda spel, World Hockey Manager, med ett inte särskilt unikt upplägg, och som knappt gett några inkomster än så länge. Jag ser det som en lottsedel.

De andra två är intressantare. Och aktuella! Paradox kom med sin rapport i förrgår och idag kom Starbreeze-rapporten. Paradoxsiffrorna var lysande på alla sätt (dubblad vinst, ökad omsättning och rejält höjd utdelning). Starbreeze har jag inte hunnit lusläsa än, men såväl resultat, omsättning och marknadens reaktion verkar likvärdig.

Siffror begriper jag, men inte spelen. Jag spelar inte dataspel och har egentligen aldrig gjort, åtminstone inte i vuxen ålder. Jag försöker fatta, men... nej. Paradox har ett slags rymdspel som heter Stellaris. Jag har läst recensioner och tittat på Youtubeklipp och jag förstår inte vad någon enda människa ser i detta. Samma sak med nya spelet Tyranny.

Starbreeze tycks mest köra science fiction-spel, ofta kopplade till nutida filmer. Jag är inte målgrupp för vare sig spelen eller filmerna. Det som talar för den här typen av spel som varken är sport eller ”pang-pang” är att de siktar in sig på äldre konsumenter, nästan ända upp i min ålder. Det som är bra med det är att de har pengar och inte samma behov av att allt ska vara ”gratis” som ungdomar.

Och om jag trots min ålder böjer min gnisslande höft och lägger mitt lomhörda öra mot rälsen tycker jag mig höra att Virtual Reality, skämtsamt kallat VR, förväntas bli stort den närmaste tiden. Än så länge har Starbreeze omfamnat fenomenet. Paradox verkar nästan aktivt ha undvikit det, men det är väl troligt att hela spelbranschen kommer att få ett uppsving av VR, och nog tusan kommer Paradox att vara med på det tåget.

Nu byter vi ämne.

Idag är det Nordnet Live på Stockholm Waterfront. Biljetterna är slut sedan länge, men här kommer ett förslag till er som redan har biljett och tänker komma: Ser ni en skäggig ”sparombudsman”, kom fram och säg hej. Jag bits nästan aldrig. Bara när jag är hungrig, men innan Nordnet Live ska jag äta lunch med Fantastiska Farbror Fri och några till, så det borde vara lugnt. Ses vi så gör vi!

Små hem – stora vinster

Jag har tidigare talat mig varm för compact living (finns det inget bra svenskt uttryck... mikroboende?). Nu tänkte jag följa upp det bara för att visa vilket trendorakel jag är. Det amerikanska finansrådgivningsbolaget Nerdwallet fastslår i en ny rapport att små bostäder inte bara är ekonomiska att bo i utan också ger högst procentuell avkastning.

Nu gäller detta USA, men det är nog ingen djärv gissning att det ser likadant ut här, nu eller snart. Efter att ha jämfört priser i 20 storstadsområden för åren 2013-2016 konstaterar Nerdwallet att priserna ökat mest i den minsta fjärdedelen i bostadsspannet i 17 av 20 områden.

Anledning tros vara att allt fler prioriterar att bo centralt, och ju centralare område desto mindre bostäder. Standard i de jämförda områdena är dubbelt så hög procentuell ökning i den minsta fjärdedelen mot den fjärdedel av bostäderna som är störst, men i Miami är skillnaden 19,5 % mot 5,1 %.

Ju fler som vill bo i stora städer, desto trängre blir det och desto dyrare lär de små bostäderna bli. Allt fler ensamhushåll ökar behovet av små bostäder. Ska vi dessutom punga ut med högre kontantinsatser lär även det tala till de små bostädernas fördel.

Men det finns alltid undantag. Sveriges hittills dyraste lägenhet per kvadratmeter är på 418 kvm och ligger med sjöutsikt ett stenkast från Stockholms central. Den köptes förra året av Daniel Wellington-grundaren Filip Tysander för 104,5 miljoner, vilket blir en kvarts miljon per kvadrat.

Usch, vad jobbigt att städa!

Vad sysslar de med?

När människor som är duktiga på aktier får en fråga om ett bolag de inte följer svarar de ofta: ”Jag har ingen koll på det bolaget.” Sedan berättar de ändå vad företaget gör, vad som är bräckligt i deras affärsidé, lite om företagsledningen och hur framtiden skulle kunna te sig, för företaget och för hela branschen. De har med andra ord mer koll än nästan alla andra trots att de just sa motsatsen. Inte för att mörka eller för att kunna stila med sina kunskaper utan för att de sett till att veta lite grann även om börsbolag de inte följer aktivt.

Vad är då vitsen med det? Jo, genom att skaffa sig grundläggande kunskaper blir det mycket lättare att bygga på med fler. Man kan säkert förklara fenomenet med någon psykologisk term som ”selektiv perception”, men det är bara vanlig logik att man har lättare att ta till sig information man förstår sig på, helt enkelt för att man vet i vilken låda i skallen man ska stoppa den.

Vad gör egentligen Concentric, Ortivus och Trention? Jag har ingen aning, så om jag skummar igenom en ekonomisajt och hittar information om dessa bolag vid sidan av notiser om Volvo, Electrolux och Kappahl kommer min hjärna kasta sig över de sistnämnda eftersom jag redan har en bild av företagen och dess verksamhet.

Så är man på allvar intresserad av att lära sig mer om investeringar på börsen borde man kanske lägga mindre tid på att grotta ner sig i rapporter för företag man redan har koll på, och istället ta reda på vad bolag man inte vet ett dugg om faktiskt gör.

Min anpassningsförmåga

Jag trodde att jag var bra på att anpassa mig. Jag funkar i sociala sammanhang och på arbetsplatser. Jag kan vanligtvis hålla tyst i rätt situationer. En gång anpassade jag mig till ett boende utan el och rinnande vatten. Visserligen bara i några månader under den varmaste och ljusaste delen av året (tills jag dragit in el och vatten), men jag känner många som hellre hade tagit in på hotell än levt utan elström och tvättat sig i sjön, ens ett par dagar.

Men pengar är en annan sak. Många har vittnat om hur lätt det är att anpassa sig till högre inkomster. Är man fattig student går man +/-0, sedan gör man karriär, lönen går uppåt i skov och vips så har man ökat på sina utgifter så att de matchar och så går man ändå +/-0.

Jag hoppade aldrig på det tåget. Jag sparade min veckopeng som barn. Jag sparade pengar från mina sommarjobb, och senare ”riktiga” jobb. Ett tag gick jag på a-kassa och jag sparade pengar då med. Mina inkomster har gått upp och ner, men jag fortsätter att konsumera bara när jag finner behov av något, inte för att det finns pengar.

Det här är tydligen ovanligt, och lite provocerande. När Jonas Birgersson rattade Framfab, men trots framgångarna klädde sig i en välanvänd orange fleecetröja och bodde i sitt gamla studentrum blev han mer ifrågasatt än konkurrenter som levde i lyx. Varför? I vissa fall verkar jante slå åt alla håll.

Jag vet inte om det tyder på god eller bristande anpassningsförmåga att inte handla upp lönekontot oavsett storlek. I ärlighetens namn skiter jag i vilket, så då är den kanske inget vidare. Men beredskapen är god.

Pensionsdalt

Kanske inga nyheter, men i Expressen går att läsa att Pensionsmyndigheten blir nedringd varje gång pensionsbeskeden kommer, eftersom folk inte klarar av att läsa fyra sidor utan väljer att kasta sig på luren redan efter första sidans sammanställning.

De verkar inte ha ont om tid. Telefonkön hos Pensionsmyndigheten dagen då de berömda kuverten delats ut är troligen så pass lång att man skulle hinna läsa alltihop flera gånger både fram- och baklänges. Fast sedan måste man logga in på minpension.se för att se helheten, t ex för att se sitt ”eventuella privata sparande”. Om man har ett privat pensionssparande och inte ens vet om det undrar jag lite varför man alls valt att spara.

Men i landet med flytväst, hängslen, livrem och fyra sorters säkerhetsselar ska staten hjälpa till med detta. ”Pensionsmyndigheter drar i dagarna i gång en stor informationskampanj i samband med utskicken av breven. Personal från myndigheten kommer också att vara ute i landet och informera allmänheten.”

Det står ju ”DIN ALLMÄNNA PENSION” redan utanpå kuvertet, så för att greppa att det inte innefattar privat pensionssparande och tjänstepension behöver man inte ens sprätta upp kuvertet, bara läsa tre ord på utsidan! Istället för att dra igång en landsomfattande kampanj, kan inte pensionsmyndigheten lägga dessa pengar i pensionskuverten för oss som både kan tänka och är läskunniga? Så kanske i alla fall vi skulle bli nöjda.

Dagens rätt är dagens fel

I den senaste statistiken jag hittar, från 2013, kostade en restauranglunch i Stockholm i snitt 81,30 kr, men eftersom priset tycks stiga 2-3 kr/år och jag allt oftare ser reklam om lunch ”under hundringen” gissar jag att vi nu är uppe på minst 90 kr. Jag har oftast lyxen av att kunna laga lunch i mitt eget kök, men många har ju inte det och ställs då inför valet lunchrestaurang eller matlåda. Det ena är enklare, det andra billigare.

Att själv fixa hela veckans lunch är enklare om man är filmjölks- och salladstypen som helst kastar i sig något på stående fot, då kan man komma undan med en matig macka. Själv är jag mer skrovmålstypen som vill ordna merparten av dagens näringsintag vid lunchen, och då krävs lite mer engagemang.

Ska man räkna arbetstid på att fräsa ihop en lunch kvällen innan förstår jag att det är lätt att ta den enkla vägen och äta ute, men så behöver man ju inte göra. Antingen bränner man på ett par extra portioner av middagsmaten eller också drar man igång ett storkok på söndagseftermiddagen och ordnar hela veckans lunch på en gång.

Och här finns ordentligt med pengar att tjäna. Om den hemlagade lunchen kostar 10 kr (kolla exempelvis in Portionen Under Tian eller Skippa nudlarna) är besparingen 80 kr/dag eller 18000 kr/år! Med åtta procents ränta på sparat kapital är vi efter tio år uppe i över en kvarts miljon, antingen på sparkontot eller i fickan hos någon flottig krögare.

Det jag brukar fokusera på när jag ska göra matlådor är att välja mat som funkar för ändamålet. Den ska vara lätt att transportera och klara en varm resa om det är den tiden på året. Och så bör den vara enkel att laga till, hela portionen ska gå att slänga in i mikron så att allt blir varmt samtidigt, det får inte gå tid på uppläggning, krävas en massa tillbehör eller annat strul. Bäst funkar matlådor av typen paj, pizza och grytor, men också pasta, lasagne, pytt och varma mackor. Egentligen vad som helst som inte är för känsligt att släpa med och som är lika gott efter mikrovärmning som färskt.

Visst kan det vara stressigt att lägga fritid på att laga mat, men väl framme på en arbetsplats tycker jag att det är betydligt lugnare att slå sig ner i lunchrummet än att springa ut och jaga lunchrestaurang. Och så ger vetskapen om den där kvartsmiljonen på kontot vart tionde år extra livskvalitet.

Obligatorisk disclaimer: Portionen Under Tian och Skippa nudlarna har jag rekommenderat förut och varken fått betalt då eller nu.

Att bli Warren Buffett

Jag var nyfiken på den nya dokumentären Becoming Warren Buffett eftersom jag hört väldigt olika åsikter om den, allt från superintressant till ren skit. Så jag tänkte väl att den skulle landa någonstans mittemellan, vilket den också gjorde. Men jag gillar dokumentära berättelser om intressanta personer. Där finns nästan alltid lärdomar att hämta oavsett om det handlar om företagsledare, politiker, idrottsmän eller helt okända människor.

Jag hade inte jättemycket åsikter om Warren Buffett. Jag vet att han är en av världens rikaste människor med ett antal tiotal miljarder dollar på kontot, men har fått intrycket av att han lever ganska normalt. Fast jag vet inte. Mest är det väl hans kloka citat jag tagit fasta på.

På något vis har jag alltid kopplar ihop Buffett med pokerspelaren Doyle Brunson. De är nästan lika gamla och nästan lika gråhåriga, men ger bägge intryck av att vara betydligt yngre. Den ene är från Texas, den andre från Omaha, två orter som namngett varsin pokervariant och ligger ganska nära varandra.

Fast mest handlar det om deras ödmjukhet. Är man en levande legend behöver man liksom inte snacka om det. Buffett lär visst vara bättre på bridge, men bor man i Omaha och är en av världens rikaste män kommer man inte undan poker.

Tillbaka till dokumentären. Är man bara intresserad av hans investeringsstrategier blir man besviken, men vill man få en inblick i maken, pappan och polaren Warren Buffett är det här en intressant film.

Och nog får man en bild även av företagsledaren Buffett. Redan i början när han visar gamla tidningsurklipp han hängt upp på kontoret. Temat är paniksituationer på börsen, från klassiska år som 1907 och 1929. Buffett kallar det ”instructional art”. Buffett kommer ständigt tillbaka till att spara pengar, alltså själva samlandet som hobby. Det kan jag relatera till även om hans samling är ganska mycket större. Han skulle kunna köpa ett land eller en bergskedja för sina pengar. Men det gör han inte, han köper lunch för $2.95 eftersom han tycker att $3.17 är lite för dyrt när börsdagen startat trögt.

Vidare ges prov på samarbetet med Charlie Munger, som flutit på ett halvt liv trots att de verkar vara väldigt olika. Bara där tror jag många av oss har mycket att lära. Äh, se den själva! Kanske inte den mest fantastiska film som sett dagens ljus, men nog är den sevärd. Den finns på Netflix eller andra ställen kidsen hänger på nuförtiden. Själv hann jag se den på Youtube häromdagen, men precis som jag misstänkte plockades den ner därifrån fortare än någon hann säga rättighe