tisdag 7 mars 2017

Hur konsumera börsnyheter?

I min ungdom var det hippt (nej, det var inte hippt att säga ”hippt”, gammal är jag inte) att ha en flashig börsskärm med kurser, grafer och nyheter uppe på sin dator. På den tiden har jag för mig att det var DI Trader som gällde, och eftersom Dagens Industri inte verkar ha utvecklat sina IT-tjänster en millimeter på tjugo år såg den nog likadan ut då som idag.


DI står åtminstone still. Jag har kommit på att jag nog snarare gått bakåt i utvecklingen för idag använder jag inget sådant. Istället scrollar jag igenom rubrikerna på några finanssajter och läser de jag tror mig ha nytta av. Handlar gör jag mest hos Avanza, som har en börsskärm av samma typ som DI Trader, men med lite större flexibilitet.


Fast jag använder den inte. Istället utgår jag ifrån depån med mina innehav och ett par bevakningslistor jag lagt upp vid sidan av, klickar på respektive värdepapper jag vill läsa nyheter om eller titta på kursutveckling och nyckeltal.

När jag vill göra anteckningar blir jag ännu mer old school. Basen är en Excelsnurra där jag varje dag matar in mina värden så att jag kan jämföra dem med diverse index. Här har jag också ett kalkylblad för köp- och säljtips, riktkurser och sånt.

Står jag i färd att göra större ändringar, lägga om mina fondinnehav eller liknande kan jag upprätta ett separat dokument för detta, och jag är inte heller främmande för att då och då använda bläckpenna och ett vanligt vitt papper (gärna baksidan på reklamblad så att de inte kostar mig något).

Att skaffa en Infront-terminal känns ännu mer avlägset, då skulle det ju kosta pengar också. Min enda ”modernisering” är att jag nu får mycket av mitt nyhetsflöde via poddar och bloggar, sånt fanns ju inte på 1900-talet.


Kanske är jag bakåtsträvare, men i så fall är jag i gott sällskap. Jag hörde en intervju med bloggaren Mr Money Mustache som tack vare sparande och investeringar pensionerade sig vid 33 års ålder. På frågan om hur han tyckte att man skulle konsumera nyheter svarade han att han själv inte gör det, han läser böcker istället.

måndag 6 mars 2017

Anlita fula människor!

Nej, inte för att det skulle vara synd om oss utan för att jag tror att fula människor generellt är bättre på vad de gör. ”Generellt” var ordet – den som inte pallar generaliseringar bör nog sluta läsa här. Skönhet ligger ju i betraktarens ögon, men det finns attribut som tilltalar fler: symmetriska ansiktsdrag, stora ögon på kvinnor, markerade käkpartier på män osv. Vi kan låtsas som att detta inte är mätbart, men innerst inne vet vi att det vore meningslöst.


Så för er som är kvar ska jag utveckla tankegången. Massor av undersökningar visar att snygga människor har lättare att ta sig fram på arbetsmarknaden, både för att bli anställda och för att göra karriär och avancera inom ett företag.

Det här är uttalat, arbetsgivare säger öppet att det är viktigt att personalen ser bra ut. Men utgallringen av fula sker också undermedvetet. Ju fler sökande på varje jobb, desto större betydelse har utseendet. Ibland gör de helt rätt, en restaurang med snyggare serveringspersonal kommer att få fler kunder. På kontor eller lager borde det kvitta lika, men spelar ändå roll.


Alltså. Möter du en ful människa i näringslivet är chansen större att han/hon fått jobbet på kompetens och meriter, medan vackra kollegor i större utsträckning åkt på en räkmacka. Testa själv, när träffade du senast en ful och inkompetent eller otrevlig receptionist?

söndag 5 mars 2017

När avkastningen knappt täcker elen

Det här inlägget har jag skissat på i ett halvår, men tvekat på om jag ska lägga ut eftersom jag inte vill framstå som en stöddig jävel. Får se om det lyckas.

Då och då ser jag folk på nätet, i bloggar och forumtrådar som berättar att de ska köpa in sig i fem olika företag för totalt lika många tusenlappar eller undrar hur de ska investera sin aktieutdelning på en hundring. Jag fattar inte att de orkar.

Det är inte min mening att racka ner på andras ekonomi, och självklart finns de som skulle tänka precis samma sak om min aktieportfölj! Men även om man numera kan köpa små aktieposter helt courtagefritt måste ju avkastningspotentialen vara mödan värd. En investering på 500 kr, t ex två H&M-aktier, kommer rimligtvis inte ge mer än några tior i vinst på ett år. Om det går bra alltså, det kan ju bli minus också.


Innan jag köper en aktie vill jag åtminstone skumma igenom senaste kvartalsrapporten, läsa nyheter och bilda mig en uppfattning om företaget. Sedan bevakar jag aktien för att hitta ett bra köpläge. Med aktien i depån fortsätter jag att följa kursen, läsa nyheter och ständigt ompröva mitt ägande för att till slut hitta optimalt säljläge. Jag lägger olika mycket tid på varje innehav, men några timmar är oundvikligt. För att det ska kännas meningsfullt kan inte den möjliga vinsten – i bästa fall – vara tvåsiffrig.

Jag fattar att alla inte har hundratusentals kronor att satsa på börsen, och en av de grundläggande principerna för investeringar är ju att sprida riskerna. Ska man göra det med en liten ekonomi blir det ofrånkomligt små investeringar. Men då skulle jag välja sparkonto eller möjligen ett par aktiefonder.


För mig är börsen en slags hybrid mellan jobb och hobby. Jag kräver inte att varje nedlagd timme ska ge en vettig timlön, men i det långa loppet vill jag tjäna rejäla pengar för att det ska kännas meningsfullt. Börsen ska ge mig rikedom, trygghet och oberoende. Gärna glädje också. Det är inte huvudsyftet, men det ska ju vara kul att leva, säger de som vet.

lördag 4 mars 2017

Annonsbluff för 15000 kr

En ensamföretagande släkting berättade att hon gått på en sån där annonsföretagsbluff. Ni vet, när det kommer en blankett från ett till synes seriöst företagsregister som uppmanar dig att komplettera dina uppgifter och skicka tillbaka dem i det bifogade och frankerade kuvertet, men med små gömda bokstäver står det att du därmed förbinder dig att betala snuskigt mycket pengar – för absolut ingenting.


Så nu tvingas hon betala 7500 kr per år i två år och efter att ha kollat upp sina rättigheter konstaterat att det inte finns någonting annat att göra än att betala. Åtminstone finns inga andra lagliga alternativ.

Jag har också fått sådana här brev och kan tycka att det är klantigt att gå på bluffen, men inte klantigt att det ska behöva kosta 15000 kr. En stressig dag på jobbet dimper en blankett ner som lika gärna hade kunnat komma från ett riktigt företag eller till och med en myndighet. Det är ju inte som Nigeriabrev där det hintas om att du ska få en miljon av den abdikerade kungens änka, eller bluffmejlen som på googleöversatt svenska uppmanar dig att lämna ut dina bankuppgifter.


Jag minns min första bluffaktura, anställd på ett företag som produktionsplanerare/kontorschef. Varje sommar tog bluffmakare chansen att skicka ut fakturor för annonser som varken existerat eller beställts, i förhoppningen att den ansvariga skulle vara på semester och sommarvikarien skulle betala. Antagligen hade de ringt och låtsats representera någon leverantör, tagit reda på vem som var ansvarig för inköp av datatjänster eller kontorsmateriel, skrivit personens namn på bluffakturan och inväntat rätt tillfälle.

Jag blev så vansinnigt sur att mitt namn användes som beställare av skit, så jag ringde polisen som absolut tyckte att jag skulle faxa fakturan (det här var tjugo år sedan, telefaxen levde). Så det gjorde jag, ihop med ett litet följebrev i tron att någon skulle bry sig. Dagen därpå fick jag en kopia på polisanmälan där det framkom att ärendet lades ner ”i brist på spaningsuppslag” arton minuter efter att jag faxat. De kan alltså inte ens ha försökt ta reda på varifrån fakturan kom, vem som ägde bankgironumret eller om det fanns något annat case i landet där man kommit längre.

Jag blev förvånad och förbannad, men kunde ju inte gärna anmäla tidsstölden till polisen eftersom det var de som var förövarna. Jag har varit i kontakt med polisen ett par gånger senare med ungefär samma resultat. Idag skulle jag inte ha ringt polisen utan slängt räkningen i pappersåtervinningen. Hade jag blivit lurad på 15000 skulle jag försöka ta reda på vem som låg bakom och i så fall kontaktat den alternativa ordningsmakten inom motorburen ungdom för att höra vad de skulle ha för att knäcka nöten på vederbörande.


Nej, jag vet att det antagligen är fel metod, att det inte är bra när den enskilde medborgaren tar lagen i egna händer, men om jag blir lurad på tusentals kronor ska någon ta tag i lagen. Om inte polisen – någon annan.

fredag 3 mars 2017

Centralbank uppmanar till guldköp

Kirgizistan låter som ett påhittat land från Tintin-böckerna, men det finns på riktigt. Självständigt sedan 1991 då man bröt sig loss från Sovjetunionen. Man lever på jordbruk och naturtillgångar som kol och uran.


Och guld, och det är dit jag vill komma. Det här är ett rätt stökigt land med fler statskupper än val. Det gör att valutan, kirgizisk som (ja, den heter så), studsar upp och ner. Mest ner. Den vanligaste sparformen i landet är ändå inte pengar, utan boskap. Men kor och oxar är inte heller en särskilt stabil ”valuta” eftersom de tenderar att dö.

Därför uppmanar centralbankschefen Tolkunbek Abdygulov människor att spara i guld, helst 100 gram per person. Detta eftersom guld är ganska värdebeständigt (jag som själv investerat en del i guld hoppas att det till och med ska gå upp i värde).


Och Abdygulov är inte en svensk statstjänsteman som lägger pannan i djupa veck och väntar på att saker ska hända, han agerar. Sedan maj 2015 erbjuder den kirgiziska staten tackor från 1 till 100 gram till köpsugna kirgizer. Hittills har man sålt 140 kilo och även om det är en bit kvar till målet (sex miljoner kirgizer x 100 gram guld = 600 ton) håller man fast vid målet. Även Indien och Turkiet har uppmanat sina befolkningar att spara i guld.

Jag gillar tanken på centralbankschefer som är måna om sin befolknings privatekonomi. Det har vi ju inte i västvärlden, men jag kommer i alla fall att hålla kvar vid mitt guld.

torsdag 2 mars 2017

Hur lite är ”för billigt”?

Nyligen var inrikesminister Anders Ygeman i Malmö. Han ville väl passa på medan det fortfarande går att åka dit, i alla fall ihop med livvakter och poliser. Bakgrunden är eskaleringen av den organiserade brottsligheten i staden och att Ygeman trots allt är ansvarig minister.


Inte oväntat berättade han sedan att regeringen ser allvarligt på situationen, att man redan infört en massa åtgärder (som uppenbarligen inte hjälpt) och att man ska ta krafttag. Men så bestämde han sig också för att skylla ifrån sig Malmös förfall genom att säga: ”Även alla medborgare har ett ansvar att inte göda den kriminella verksamheten. Att inte klippa sig för 50 kronor eller åka taxi för lika lite.

Om vi börjar med taxiresorna undrar jag när Ygeman själv betalade ens 50 spänn för att åka taxi. Kanske var det under SSU-tiden på 80-talet? Fast sedan dess har ju SSU:s taxivanor utvecklats, vilket vi fick se prov på så sent som i januari när ordföranden Philip Botström tog en tripp för 7900 kr.


Men Ygemans utspel fick mig att undra vad det innebär att betala för lite, var gränsen går och hur jag ska veta det. Själv lägger jag inte en femtiolapp på en klippning, det tycker jag är alldeles för mycket. Baserat på hur lång tid det tar att klippa mig själv tycker jag en tia vore lagom. Någon annan betalar en femhundring utan att blinka, men vem av oss gör ”rätt”?

Jag fattar att Ygeman menar att när jag betalar frisören 50 kr får denne max behålla 20 kr och det ska räcka till lön, pension, lokalhyra och övriga kostnader. Är frisören anställd så att det ska täcka in sociala avgifter och försäkringar för den anställde blir det såklart ingenting kvar. Men det är väl inte mitt fel att Ygemans regering skinnar frisersalongens ägare och anställda?!


En klippning tar kanske en kvart. På mig skulle den ta två minuter, men genomsnittligt alltså. 50 kr/kvart gör 200 kr/timme, vilket skulle kännas som en helt rimlig lön i ett friskt samhälle. Slapp vi betala moms och punktskatter på allt vi köper skulle det även räcka till en skvätt åt staten så att Ygeman hade råd att anställa de där poliserna som skulle behövas för att hålla den ordning i Malmö som han redan nu tar betalt för utan att skapa.

Så vad vore en rimlig lön för Anders Ygeman? Utifrån arbetsinsats och resultat skulle jag tveklöst svara: ”Lön?! Glöm det!

onsdag 1 mars 2017

Februari i videosammandrag

I februari steg SIXPRX 2,95 % och Nasdaq Comp 3,75 %. Min egen portfölj plussade ynka 0,19 %.

Månaden i videoform på fyra och en halv minut:


Och för den som trots min imitation inte får upp en tydlig bild av Bengt Fahlström kommer en här. Och en på hans tvillingbror som jobbar som president i Ryssland.


I morgon blir det ett textat inlägg igen, och kanske ett och annat avgrundsvrål på mitt Twitterkonto, vem vet.