Jobbångest

Den här tiden på året skriver många tidningar om hur man kan undkomma den ”jobbångest” som drabbar människor när semestern tar slut. I morgon är det många som ska tillbaka till jobbet efter några veckors andrum.

Först och främst vill jag vända mig mot det frikostiga användandet av ord som ångest, panik och liknande. Att likställa den som kaskadkräks enbart på grund av egna tankar av bottenlöst mörker med den som blir på lite dåligt humör på söndag eftermiddag är ett hån.

Men okej, vi sväljer retoriken för enkelhetens skull. Vad beror då ångesten på? Om vi bortser ifrån tankar som ”jag hade hoppats hinna mer i sommar” handlar det om att man vantrivs med sitt jobb och vardagsliv.

Förutsatt att man kan göra något åt situationen är det en nyttig känsla. Själv känner jag igen den ifrån barndomens sommarlov och då var allt jag kunde göra att fokusera på nästa lov. Tankar som ”om sju år har jag gått ut grundskolan” kändes inte kreativa, men som vuxen kan man ju agera. Kanske är man lågutbildad och bor på en plats där det är ont om arbetsgivare samtidigt som man sitter fast med barn och partner, men nog finns det möjligheter. Pendla, starta eget, börja plugga...

Och spara! Pengar löser inte alla problem, men de ökar handlingsfriheten. Jobbångesten går över efter någon vecka, men livet ska inte bara vara uthärdligt, så se varningstecknen som ett gyllene tillfälle till en positiv förändring. Ta tag i det nu! Inte "när det lugnat ner sig" eller "senare i höst" - NU!

Ge mig svenska nyhetskällor!

För renodlade börsnyheter har jag många källor. EFN och Placera ger både bredd och fördjupning, och några andra affärstidningar funkar också skapligt. Sedan har jag ekonomipoddar och bloggar, och inte minst mitt egna kommentarsfält där smarta människor delar med sig.

Men när det kommer till övriga svenska nyheter blir det allt svårare. Jag lyssnar på nyhetsinriktade poddar och läser mer eller mindre specialiserade sajter, med eller utan politisk agenda. Men jag vill inte missa de stora grejerna, både ekonomirelaterade nyheter som skatteutspel från finansministern, att Michael Nyqvist dött eller en skogsbrand i Västergötland. Jag brukar skumma igenom några svenska dagstidningssajter, men det tar emot mer och mer.

Motviljan handlar inte om att journalisterna är alltför politiskt korrekta (eller politiska överhuvudtaget). Snarare att de är för okunniga eller bekväma för att ge mig svar på mina frågor. Jag tycker att dagens journalister saknar både den allmänbildning och spetskompetens som fanns tidigare. Nu skrapar de bara på ytan, ofta har jag fler frågor efter att ha läst artikeln än jag hade efter att bara ha läst rubriken.

Om försämringen beror på ointresse, inkompetens eller tidsbrist spelar ingen roll för mig som nyhetskonsument, men där media tidigare tog reda på fakta, analyserade och fördjupade gör de nu i bästa fall en kort rapportering av läget. Helst utan att åka ut på plats eller behöva ändra den tes man arbetade efter redan från start. Ut med notisen – nästa knäck!

Och jag struntar både i Blondin-Bellas separation och Anders Bagges sorg efter sin döda hund. Givetvis stora händelser i deras liv, men bara viktiga för dem och deras närmaste. Jag är inte deras kompis!

Förstår ni alls vad jag pratar om? Hur gör i så fall ni? Gillar läget eller läser tio nyhetskällor för att få mer kött på benen? Struntar i dagsnyheterna och läser istället böcker för att få ett bredare perspektiv? Eller har ni hittat uppdaterade alternativ till dagstidningar, SR och SVT? I så fall vilka?

Jante jobbar 40-timmarsvecka – och hör sen!

Ett tv-inslag där min bloggkollega Oskar ”Farbror Fri” Lindberg och hans fru berättade om hur och varför de valt att sluta jobba följdes av en Facebookdiskussion som var något av det dummaste jag läst. Vad är det för fel på folk?!

Men den där solglasögonbrännan får unge herr Fri att se ut som en inverterad panda.

En 68-årig man skrev: ”De kommer inte att få mkt från staten i form av pension.” Han måste känner farbror och fru Fri ganska bra. Själv vet jag ingenting om hur mycket pension de har att vänta. Jag vet förresten inte vad jag själv ska få i pension heller. Pensionsmyndigheten har ju prognoser, men de är just prognoser. En tiondel av oss kommer inte ens uppleva 65-årsdagen.

Apropå pension fanns också en äldre tant som skrev: ”Låter urtrist för mig - unga människor att leva och verka utan arbetskamrater - och tydligen inga barn??” Har hon ens sett inslaget? De är ju nedlusade med barn, för böveln! Men utan arbetskamrater måste livet tydligen vara ”urtrist”. Eftersom hon som skrev det själv är pensionär är väl hennes liv också urtrist då?

För inte kan väl människor ha olika mål och intressen och vad den ene tycker är ett ovärdigt liv är en annans drömtillvaro? Hela samhället bygger på att vi är olika och gör olika saker, men så fort någon inte vill jobba åtta timmar om dagen blir det Syntax Error i huvudet på den övriga flocken!

Men herregud, svenskar går gärna i pridetåg, säger sig fördomsfria och öppna för andra livsstilar, men ve den som avviker beträffande jobb eller pengar! Det är okej att ha högtflygande och för all del avvikande planer, men den som börjar realisera drömmar om att inte jobba till 65, helst tyngd av både studie- och bolån, stöter på patrull.

Jag vill så gärna tro att detta beteende inte är typiskt svenskt i dess allra mest negativa kontext, men ibland känns missunnsamhet som en svensk paradgren. Varför inte glädjas åt andra som hittar rätt i livet, oavsett om de slutar jobba eller säljer allt de har och blir buddhistmunkar?! Den största motståndaren mot framgång och lycka är inte en hårdbeskattande stat utan andras avund.

Börstwitter

Häromdagen hörde jag en poddare säga att Twitter inspirerat honom till en massa bra aktieaffärer. Eller rättare sagt ”bra trading” för det här var en podd där de tycks få en bonus varje gång de använder ett engelskspråkigt fackuttryck. Men nu glider jag ifrån ämnet.

Saken är den att jag följer en massa ekonomiintresserade och så kallade börsprofiler på Twitter. Proffs, börsmiljardärer, förståsigpåare, poddare och bloggare, och mycket sällan har Twitter gett mig inspiration till ”bra trading”. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att det ens hänt.

Betyder det att den ovannämnda poddaren får en massa direktmeddelanden från insiders eller är det jag som letar på fel ställen? Kanske borde jag följa företagsledare och internationella storpolitiker istället för att hänga efter svenskar med börsintresse.

Och en annan sak när jag ändå vädrar ämnet. Varför finns det ingen bra och välanvänd hashtag (ett slags sökord om någon som inte använder Twitter undrar) för svensk börshandel? #börs eller #börsen vore logiska, men de används knappt alls, kanske för att de innehåller ett ö. #omx används, men inte särskilt frekvent. Själv tycker jag att den borde vara förbehållen terminshandel. #aktier ser ut att vara populärast, men finns ändå bara på ett tiotal inlägg om dagen, varav hälften knappt ens handlar om börshandel utan är reklam för diverse böcker och mjukvara.

Det känns som att jag skulle behöva gå kursen ”Twitter för gamla stofiler”. Finns det någon som har koll och kan berätta vad jag missar, så skriv en kommentar eller tagga mig (heter det så?) på Twitter.

Vardag hela veckan

I mitt inlägg om utlandsboende för en dryg vecka sedan påtalades i kommentarerna att många affärer i såväl Norge som Österrike (och fler länder som inte nämndes) är stängda på söndagar. Det där har jag tänkt mycket på, även tidigare.

När jag var liten stängde matbutikerna vid 18-19 på vardagar. På helgerna hade de bara öppet några timmar. Systembolaget och andra specialiserade butiker hade stängt från fredag eftermiddag till måndag morgon och inte bara Hasse & Tage undrade: ”Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre?”

Alla har inte samma möjligheter som jag att göra bankärenden mitt på dagen och många småbarnsföräldrar är glada att kunna gå på apoteket direkt även när ungarna insjuknar efter kontorstid, men hur kommer det sig att allt måste ha öppet jämt nuförtiden? Trots att de flesta handlar det mesta på nätet ska butikerna finnas standby dygnet runt.

Det är marknaden som styr, men jag har ett förslag för att få en större del av marknaden nöjd. Handelsanställda har 50-100 procent ob-tillägg kvällar och helger. För att det ska löna sig att ha öppet dessa tider måste någon betala. Varför inte differentiera priserna, så kan den som vill ha denna service betala för den och jag slipper?

Säg att den ökade personalkostnaden skulle göra priserna 2 procent dyrare på kvällar och 3 procent på helger. På prislapparnas tid hade det inte varit genomförbart, men med digitala prisskyltar vid hyllkanten är det ju bara att skjuta till ett ”ob-pristillägg” i datasystemet på slaget 18.00. Tycker kunderna att det är värt det för lyxen att slippa stressa till affären borde allt vara frid och fröjd. Om färre gör det kommer personalbehovet viktas om till dagtid.

Det där går aldrig att genomföra, säger säkert någon (och jag kan slå mig i backen på att denne ”någon” jobbar 9-18), men varför inte? Det funkar ju på trängselskatten t ex. Jag menar inte att man som i Norge skulle förbjuda söndagsöppet, men någon kedja kan ju testa frivilligt. Skulle den handlaren tappa kunder? Nja, de kan lika gärna vinna på det.

Med tanke på att det finns gott om människor som storhandlar på Ica Supermarket eller köper mjölk på 7-Eleven gissar jag att många inte skulle bry sig. Men jag skulle glädjas åt att slippa betala för personalens ob-tillägg när jag veckohandlar på tisdag förmiddag.

Tobii ki-yay, motherfucker!

Jag skrev om min frustration över kursutvecklingen i Tobii i april och aktien har inte precis rosat marknaden sedan dess heller. Men plötsligt händer det! Så här såg det ut efter gårdagens handel:

Anledningen är att Microsoft ska göra Eye Control till standardverktyg i Windows 10. Samarbetet med Microsoft tros påverka två av Tobiis tre divisioner, Tech och Dynavox. Men exakt vad som finns i pipeline är ytterst sparsamt beskrivet. Klart är endast att Microsoft tänker satsa på ögonstyrning och att Tobii är ledande på det området.

Det öppnar onekligen upp för några intressanta scenarion för oss tålmodiga Tobii-ägare som orkat vänta. En strålkastare på eyetracking tycks given, vilket rimligen bör leda till ökade försäljningsvolymer för Tobii. Man skulle också kunna tänka sig att Microsoft köper hela eller delar av företaget. Jag vet inte vad de skulle behöva hosta upp med, men gissningsvis en bra slant.

För om eyetracking är glödhett är Tobii också det. Om eyetracking blir en självklar komponent i datorer, paddor, telefoner och dataspel sitter vi på trumf nu. Oavsett vad man tycker om det finns Microsoft och Windows i nästan alla hem och företag i I-världen.

Senaste månadens kursgraf.

Jag är verkligen inte den som försöker prata upp en aktie 100 procent på en eftermiddag, men de som tyckte att Tobii-aktien var värd 80 kr i höstas (och det var ju där den stod i början av oktober) borde rimligen inte tycka att den är värd mindre nu, med Microsoft i ryggen. Det här kan bli kul!

Unna

Ett problem när man diskuterar ekonomiska val, snålande och slösande är oförmåga att inse att våra ideal inte är andras. ”Du borde unna dig” betyder ofta ”Du borde göra mina val”. Men om jag tycker att dina val är ren skit då?

Om jag fick unna mig vad jag ville just nu skulle det vara en ledig dag utan måsten eller dåligt samvete. Jag trodde jag skulle hinna ikapp i sommar. Istället har det blivit tvärtom med en att-göra-lista som tycks bli längre hur många punkter jag än betar av.

Med på önskelistan finns också ett och annat inköp som jag av någon anledning väntar med att unna mig. Priset kanske är för högt, jag är inte klar över bästa alternativet eller så skaver något i största allmänhet.

Andra vill unna sig en ”lyxweekend” med krogshow, spa och dyr restaurangmat, eller en sportbil eller racerbåt. Inget fel i det, men jag skulle inte vilja ha de där grejerna om de så vore gratis. Kan man då inte bara översätta andras begär med eget? Jag tror inte det.

Person A säger att B kunde gå på fotbollsderby och B ska tänka om det till att betyda inköp av en Webergrill. Funkar inte. Istället kommer B tycka att A förordar slöseri (eftersom fotboll i B:s tycke är skittrist), medan A tycker att B är en asket som inte unnar sig fotbollsbiljetter för att han sparar till något så meningslöst som en grill.

Hur löser vi det här då? Det gör vi inte. Vi kan försöka ge våra vänner verktyg att göra bra val och uppmana dem att tänka smart. Så fort vi ska ”konkretisera” genom att exemplifiera hamnar vi i pajkastningsläge. Varje gång. Eller har jag fel?