söndag 7 januari 2018

Magdalena vem?

Att nästan ingen vet att Helene Hellmark Knutsson och Anna Ekström är ministrar och ännu färre på vilka områden är kanske inte så konstigt eftersom de har sådana där utjämningsposter som inte behövdes fram till för bara några år sedan, om ens då. Mer anmärkningsvärt är att 18 procent, nästan var femte svensk, inte känner till finansminister Magdalena Andersson.

Ännu märkligare är det att hon under sina 3,5 år på regeringens näst viktigaste post lyckats med bedriften att bli mer okänd. 2014 var det bara 7 procent som undrade vem tanten var, mot 18 nu. Kan det vara för att hon påminner om någon annan?


För inte kan det vara bristen på agerande. Säga vad man vill om Magdalena, men hon sitter inte av tiden och är heller inte rädd för att ha tvärsäkra åsikter. De bara ändrar sig längs vägen. I valrörelsen sa hon följande om bensinskatten:
"Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.

Sedan höjde hon 2015. Och 2016. Och just det ja, 2017 blev det en höjning också. Allt tack vare rådigt agerande från kvinnan som innehar världsrekordet i att tömma lador!


Och de minst två miljoner svenskar som har investeringssparkonto eller kapitalförsäkring borde inte ha missat årets skattehöjning av dessa sparformer, men uppenbarligen finns ISK- och KF-ägare som inte vet vilken finansminister som drev igenom chockhöjningen.

Demokrati är ett slitet ord som numera betyder vad som helst från folkstyre till att man ska vara snäll, men ska jag lista de största hoten mot demokrati hamnar inte godtyckliga avstängningar i sociala medier eller politikers undfallenhet gentemot rika företag överst utan just oinformerade människor. Det är ingen slump att det inte finns några demokratiska länder med ett IQ-snitt under 90. Vi har en skyldighet att hålla åtminstone grundläggande koll på vad som sker i samhället och i det ingår att veta vem som är finansminister.

PS. Hellmark Knutsson är högskoleminister, Ekström gymnasieminister. Jag tänkte bara berätta det så slipper du söka utan kan istället utropa: ”Ja, det visste jag väl!” DS.

lördag 6 januari 2018

”Så överlever du januari”

Den rubriken finns i varenda tidning med eller utan självaktning, och sedan följer ett antal spartips av typen ”Gör matlåda”, ”Se över dina abonnemang” och ”Cykla till jobbet”. Hittar du texten på nätet avslutad med en länk till något obskyrt finansbolag är det sannolikt jag som skrivit den.

Vad gör man inte för pengar?

Och spartipsen blir inte originellare för det. Det här är inte raketforskning och innerst inne kan vi alla dessa sparknep. Problemet är att de som är minst benägna att spara smart är de som är i störst behov av att göra det. För hade de varit ekonomiskt ansvarsfulla hade de inte bränt alla sina pengar i december.

Många plånböcker är skrala vid årsskiftet, men de flesta behöver inte kvällstidningarnas hjälp att ”överleva januari”. Men okej, jag är ju en positiv jävel, så vem är jag att såga texter med spartips? Den som gav mig tipset om den här texten hade själv fått ett riktigt höjdarspartips från Ica.

Saltad potatis för 54 kr kilot istället för 80.

Om tomma plånböcker leder till att fler tar med matlåda till jobbet eller skaffar en billigare elleverantör finns det åtminstone positiva effekter. Om fler gör det innan det är slut på kontot är det ännu bättre.

fredag 5 januari 2018

Anpassa tiden efter livet, inte tvärtom

Det finns mycket jag gillar med att vara företagare: att slippa stå till svars inför en chef, att ha hela ansvaret, att slippa ha ledningsgruppsmöten (det är jag som är ledningsgruppen), att kunna välja mina uppdrag...

Mest av allt uppskattar jag möjligheten att lägga upp mina dagar efter eget huvud. Okej, ibland innebär företagande att ägna helgen åt obetalt bokslutsarbete eller att utan extra ersättning tvingas skjuta tre timmar på lunchen, men för mig är det ändå undantagen.

Vanligtvis har jag ett gäng uppgifter att göra på en dag. Rena arbetsuppgifter som textförfattande, administration och kundsamtal, arbetsliknande uppgifter i gråzonen, som börshandel och bloggande, privata åtaganden som att ringa en hantverkare och ren fritid som en löptur eller att träffa kompisar.


Att inte behöva be chefen om lov för att gå till tandläkaren är skönt i sig, men även om jag har haft anställningar med hyfsat fria tyglar går det ändå inte att jämföra. Jag är t ex allmänt trög i huvudet före kl 10, sedan blir det bättre under dagen och framåt midnatt känner jag mig snudd på smart. Så då rättar jag mig efter det.

Alltså inget kreativt arbete före lunch. Börsöppningen kan jag inte flytta på och är det någon rapport jag vill handla på får jag trycka i mig information innan dess. I övrigt försöker jag börja med sådant som inte kräver hjärna, som administration och bokföring. På eftermiddagen blir jag mer effektiv, men det bästa jobbet gör jag kvällstid, och särskilt den här årstiden försöker jag få lite dagsljus genom att springa eller promenera innan solen går ner.

Fast sedan är det de där extrema dagarna då det verkligen går att spara tid genom att anpassa sig istället för att slå huvudet i väggen. Vissa dagar skriver jag fem fantastiska sidor på en halvtimme parallellt med att laga mat, sortera tvätt och sälja aktier. Andra dagar får jag ingenting vettigt gjort vid datorn och gör klokast i att göra något helt annat.


Som anställd har man sällan möjlighet varken att pausa när inget funkar eller jobba dag och natt när allt flyter. Det kan inte bli verklighet förrän chefer och personal börjar lita på varandra, alltså aldrig.

torsdag 4 januari 2018

Huvudräkning

Historia var mitt klart sämsta skolämne. Det har resulterat i att jag blir uttråkad så fort ämnet kommer på tal. När någon nämner andra världskriget slår jag dövörat till, amerikanska inbördeskriget får mig nästan att somna och trots att jag livet ut kommer veta att Gustaf II Adolf dog i slaget vid Lützen 6 november 1632 ger jag fullständigt fan i vem som dödade honom och varför. Det inställningen gör mig inte bättre på historia.


Jag vet inte hur mycket huvudräkning man lär sig i dagens skola. Antagligen inte så mycket för hur jag än letar hittar jag nästan ingenting. Det är synd, för jag är rätt säker på att samma sak gäller där. De vänner jag har som är dåliga på matematik i allmänhet och huvudräkning i synnerhet funkar som jag med historia när siffror kommer på tal – hörbarhet nolla, klart slut!

Med sifferkoll lär man sig att memorera priser och börskurser, räkna ut procentuella förändringar utan ansträngning och hela tiden värdera alternativ, affärer och sannolikhet. Allt medan dyskalkylikern (har alltid velat få in det ordet i en mening!) försöker undvika siffror och i sitt undermedvetna avrundar butikens ”399 kr”-prislapp till 300.

Det funkar, annars hade det stått "SEK 400".

Att få in Privatekonomi som skolämne lär väl aldrig hända, men kunde man få eleverna intresserade av matte (och det står väl åtminstone inte i strid med läroplanen?) skulle andelen ekonomiska offer minska. Det är jag nästan säker på – apropå sannolikhet.

onsdag 3 januari 2018

Konsumtion leder till psykbryt

Det kom en debattartikel under avdelningen självklarheter. Rubriken ”Koppling mellan ökad psykisk ohälsa och ökad konsumtion” känns snudd på lika given som sambandet mellan att hoppa i sjön och att bli blöt. Det är inte enda sättet, men ett av de säkraste.


Så vi handlar mer, har mindre tid och mår sämre. För ju mer vi handlar, desto mer av vår tid måste vi sälja och ju mindre oberoende blir vi. Inte nog med att människor fyller sin fria tid med shopping. De shoppar telefoner, hörlurar och annan teknik som resulterar i ännu mer information, musik och allmänt brus, som gör att de inte kan slappna av även om de skulle vilja.

Och varför inte börja tidigt med osunda rutiner? 55 procent av åttaåringarna har en egen smartphone. Kan någon ge mig en vettig anledning att ge sin åttaåring en smartphone? Förutom att 55 procent av alla kompisar har en och föräldrarna vill slippa tjatet, men pallar man inte tjat från en åttaåring var kanske inte ”skaffa barn” den bästa investeringen.


Den sista slutsatsen i artikeln är att tidsbrist leder till stress, att ”vi” känner oss otillräckliga för att vi inte lägger ännu mer tid på sociala medier, samt:
Det är sannolikt att den ökande psykiska ohälsan både bland vuxna samt bland barn och unga kan minskas om vi uppmärksammar och åtgärdar konsumtionsrelaterad stress.

Jag har inte läst särskilt mycket psykologi, men den bästa åtgärden för konsumtionsrelaterad stress är väl knappast att uppmärksamma den och/eller att behandla symptomen utan att sluta handla en massa skit?!

tisdag 2 januari 2018

Vad ska man köpa nu då?

I december sålde jag först Clas Ohlson, en rätt usel investering där jag (än så länge klokt) sålde av innan den rasade ännu mer. Sedan åkte Paradox, som tvärtom varit lysande på alla sätt. Jag tycker att vd Fredrik Wester är skäl nog att äga aktien, men den kändes för högt värderad nu och storleken på min post gjorde risken för hög.

Lite av pengarna passade jag på att köpa guld och uran för innan de ETF:er jag har där fick köpstopp vid årsskiftet. Jag är inte rädd för att ha pengar vid sidlinjen av en högt värderad börs, men lite köpsugen är jag allt. Så vad göra?


Kopparbergs har länge legat på min radar, men jag ser gärna att den vänder upp lite först. Att fånga fallande knivar fungerar sällan för mig. Ett större företag skulle jag kunna köpa en mindre post i, och köpa mer om den fortsätter ner. Men på Nordic MTF vill jag inte ha för mycket pengar.

Betsson är en annan aktie som föll rejält under hösten. Här är jag mer benägen att köpa en skvätt med planen att köpa mer om den dippar. Men kanske färgas min tankegång av det faktum att jag sålde snudd på perfekt i somras.


En annan bettingaktie jag pratat om är Global Gaming. Å ena sidan känner jag mig fullinvesterad där. Å andra sidan känns den billig. Om inte vinsten sjunker rejält borde 30 kr vara ett fantastiskt bra köpläge.

Men jag är ganska negativ till börsen just nu. Ska jag handla därefter kanske jag skulle leta upp och blanka den mest övervärderade industriaktien. Någon som har en idé om vilken det skulle kunna vara? Jag vågar inte ens komma med förslag. Och är fortfarande lite bränd efter att ha blankat SCA när de plötsligt fick för sig att göra den där uppdelningen av bolaget som man pratat om i decennier.

Så jag vet inte, har vi några ”tips från coachen”? Jag är öppen för lite vad som helst. Tror jag.

måndag 1 januari 2018

En fattig trubadur...

Nytt år, nya blogginlägg.

Musiker är i allmänhet inte kända för sin förmåga att hålla i pengar. Fler än en har lyckats vända säljsuccé till konkurs och skatteskulder när de bränt gaget på knark och pyroteknik, om inte managern hunnit sticka med pengarna redan innan.

And maybe we'll come back
to earth, who could tell?

Sämst på ekonomi är nog trubadurerna, så därför tänkte jag vi skulle titta på två exempel som bägge tagits upp i Kalle Lindhs utmärkta podd Snedtänkt, Cornelis Vreeswijk och Bengt Sändh.

Cornelis var ökänd för sin dåliga koll, hur han gick runt med sedlar i en plastkasse och bjöd friskt tills pengarna var slut. När sedan skattmasen ville ha sin andel blev han mäkta förvånad och förbannad. Som många kommunister ansåg han att staten skulle klämma dit rika knösar, men han fattade aldrig att kapitalister var hårt arbetande människor som han.


Bengt Sändh var en helt annat typ som i sitt program berättar om hur han lärt sig att vid sidan av musiken tjäna pengar på allt från skolböcker till hantverk, sålt sitt snusföretag till Swedish Match för tolv miljoner och istället för att skälla ut odugliga artistbokare (sådana går det tretton på dussinet!) gjort dem arbetslösa och tagit pengarna själv. Till slut började han hjälpa artistkollegor med marknadsföring och styra upp deras turnéer.

Det sista ledde såklart till att när Cornelis fick sitt gage från Bengt Sändh för en turné som Sändh fixat fick han höra av Cornelis att han var ett ”jävla kapitalistsvin”. Otack är världens lön, men så sitter Bengt nu och njuter av sina pengar i Spanien sedan sjutton år tillbaka medan Cornelis slutade sitt liv som en fattig trubadur.

Bengt Sändh - entreprenör