Tala med klass

En lingvist har räknat ut att den nuvarande språkrytmen i det svenska språket är på utdöende. Istället kommer svenskan inom några decennier låta mycket stolpigare och mindre melodisk, lite som dagens ”förortssvenska”.

Han betonar att detta inte är ett hot utan ser det som berikande, fast i det korta reportaget lyckas han inte förmedla varför så att jag begriper det. Istället trasslar han in sig i ett resonemang om klass, där han menar att överklassen alltid motsatt sig proletära praktiker. Jag förstår det som att överklassen i detta fall ska läsas ut som svenskarna och förortsungdomarna motsvarar proletariatet, vilket är lite konstigt eftersom proletär betyder lönearbetare och den grupp han kallar proletariatet i stor utsträckning varken jobbar eller har gjort det.

Jag tror ändå att han har en poäng i att dra in klasstänket. Sverige är nog ett av de länder där klass betyder absolut minst. Att tillhöra ”fel” klass är inget hinder för utbildning, antalet klassresor är så många att begreppet nästan saknar betydelse i Sverige.

Men nu verkar klassamhället komma tillbaka och det just tack vare språket. I många länder är språket en klassmarkör. Man kan klä sig för att passa in, jobba stenhårt och tjäna mycket mer pengar än andra i samhällsklassen, men öppna munnen och du sorteras direkt in i överklass, medelklass eller arbetarklass. Så var det inte i det Sverige jag växte upp i, men kanske är vi där nu eller inom kort.

Språket är nyckeln inte bara till arbetsmarknaden utan till samhället i stort. Den dag det inte är relevant att prata god svenska är hela Sverige irrelevant. Så tror jag. Vad tror du?

Skattesänkning statlig kostnad?

Att göra de första trehundratusen kronorna i ISK skattefria sågas av två myndigheter. Det är Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket som menar att en sänkt kapitalskatt skulle gynna de rika.

Tröttsamt och felaktigt argument. Det här skulle såklart gynna dem som har exakt 300000 kr i sin ISK mest. De som har många miljoner påverkas inte alls lika mycket. KI lägger dessutom till att ”de som redan sparar mycket får en ganska stor skattesänkning”. Ja, om man räknar med att alternativet är 30 procent skatt på alla reavinster, men vi som inte jobbar på Konjunkturinstitutet ser inte skattesänkningar som ”en kostnad för staten” utan snarare en minskning av statens stöld från oss. Ekonomistyrningsverket vill inte vara bättre:

”Enligt ESV:s beräkningar riskerar en stor del av skattesänkningen tillfalla en relativt liten del av befolkningen som redan har ett stort sparande i ISK. Mer än halva skattesänkningen träffar de som redan har sparat mer än 300 000 kronor i ISK.”

Det är såklart riktigt att en lagstiftning som vill främja ett visst beteende från dag 1 mest gynnar dem som redan är där. Precis som att ett höjt barnbidrag inte gynnar barnlösa som tänkt skaffa barn, de tjänar inte en krona på det nu. Sedan kan man kanske ana agendan hos en myndighet som heter Ekonomistyrningsverket.

För egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så. Vi som tror på individens frihet utgår ifrån att privat egendom ska vara just privat. Sedan kan vi ändå tycka att en omfördelning i form av skatt kan vara vettig, men normen är att mina pengar är mina pengar. KI och ESV utgår ifrån att alla resurser i grunden är gemensamma. Sedan kan de gå med på ett privat ägande, på en bra dag och under förutsättning att alla redan är mätta och lyckliga. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en vacker vision, men helt orealistisk.

Vilja värdelös utan handling

Det har nog inte undgått någon återkommande läsare att jag är en varm förespråkare av kontanter. Jag använder dem så ofta jag kan, i den mån jag måste handla. Enligt lag ska jag kunna betala alla butiksköp kontant och då gör jag också det. Att tanka bilen kontant är däremot i princip omöjligt, i alla fall om jag vill tanka billigt. Men kan jag hala upp plånkan och casha gör jag det. Delvis av princip.

För kontanter kommer bara att finnas så länge vi använder dem. Det kontantfria samhället breder ut sig allt mer och de flesta finner sig i det. Detta trots att hela 83 procent av svenskarna vill att kontanterna bevaras.

Samtidigt har de nästan slutat att använda kontanter. Jag sålde honung i Sverige för några veckor sedan och tog emot svenska pengar och Swish. På två dagar gjorde jag 50-60 försäljningar. Om jag minns rätt var det en enda kund som betalade kontant. Lika många (en norsk turist) betalade med den norska Swish-varianten Vipps.

Jag vill inte såga er läsare eller svenskar i allmänhet, men det är för dåligt! De dryga fyra av fem som vill kunna använda kontanter måste också göra det, annars finns de snart inte kvar, vad dagens lagar än säger. Det är lite som att ”alla” uppskattar närbutiken eller att kunna handla på sin lilla ort, men om de gör alla sina inköp på det köpcentret i storstan där de jobbar kommer hemmahandlaren snart ta ner skylten. Man måste ta obehaget nu om man vill kunna göra det i framtiden.

Och till skillnad från exemplet med närbutiken kostar det inte ens extra att handla kontant. Det tar möjligen några sekunder extra och så måste man göra sig omaket att gå förbi bankomaten någon gång emellanåt, men det går faktiskt inte ens att kalla ett problem.

Är bostadsrätten död?

När jag flyttade in i bostadsrätt läste jag igenom årsredovisningen och ögnade igenom de nya boksluten som skickades till mig, men hade de slutat komma hade jag i ärlighetens namn knappast reagerat på det. Under mina bostadsrättsår gick jag inte på ett enda årsmöte och hade ingen tanke på att försöka komma in i styrelsen.

Jag var nog en rätt vanlig medlem på det viset. Eftersom föreningen var stor och väletablerad behövde jag inte engagera mig och räknade kallt med att andra såg till att beslut togs för medlemmarnas bästa, men det verkar långtifrån säkert. I Södertälje (och säkert på fler platser) tycks yrkeskriminella ha satt i system att ta över bostadsrättsföreningar och tömma dem på pengar. Plötsligt inser bostadsrättsinnehavarna att deras bostad är på väg att säljas och kvar sitter de med lånen för en bostad de inte längre har.

Eftersom myndigheterna verkar stå maktlösa ställer jag mig frågan om bostadsrätt fortfarande är en rimlig boendeform. Ligger den i en storstad snackar vi om ett värde på mellan en och många miljoner som plötsligt en dag är puts väck.

Är ägarlägenheter bättre? Jag vet inte. Samma kriminella nätverk hade då kunnat ”röka ut” dig genom att köpa upp lägenhet efter lägenhet och leva rövare dygnet runt och under dina visningar. Till slut slumpar du iväg din bostad och när nätverket äger hela huset kan de sälja hälften och börja om från början. Kriminalitet kommer finnas så länge chansen till avkastning överstiger risken att åka dit.

Mindre jobb, samma lön

Jag har varit egenföretagare sedan år 2000. Oftast jobbar jag sjudagarsvecka, ibland färre dagar, men alltid väldigt oregelbundet. Vissa dagar jobbar jag en timme, andra fjorton. Men en sak är säker – jobbar jag färre timmar hinner jag mindre. För när jag jobbar, jobbar jag.

Kommunanställda i Kristinehamn har gått ner på trettiotimmarsvecka och upplever det som positivt. Tacka tusan för det, jag skulle också se det som positivt att kunna jobba mindre för samma ersättning.

Nu ska en massa arbetsplatser testa trettiotimmarsvecka i ett forskningsprojekt, men de kan spara pengarna så kan jag berätta vad de kommer att komma fram till. Personalen kommer uppleva att de orkar mer och när nyhetens behag lagt sig och folk slutar springa benen av sig kommer arbetsgivarna behöva anställa fler för att klara samma arbetsbörda som tidigare. I annat fall har deras anställda tidigare gått runt och slöat en fjärdedel av arbetstiden.

Jag vill inte hindra någon från att jobba vare sig halvtid eller en-och-en-halvtid. På det viset är jag mer flexibel än både lagstiftare och fackförbund. Jag tycker bara att man ska få betalt för det arbete man utför, varken mer eller mindre. Att många känner sig tvingade att jobba heltid eftersom de anser att det är enda chansen för dem att komma upp i exakt den lön som krävs för att få livet att gå runt är en annan problematik.

Go gubbe, men billig

Det här var ett fenomen jag inte ens kände till, att kändisar (jag hade åtminstone hört talas om hälften av dem) lånas in för att skicka en videohälsning till exempelvis ett födelsedagsbarn. För 400 spänn får man den gamle fotbollsspelaren Glenn Hysén att läsa upp en text eller sjunga en snutt.

Nu bar det sig inte bättre än att partiet Alternativ för Sverige gjorde detta för att få reklam för partiledarens första maj-tal i Göteborg. Glenn sa följande:

”Tjenare, det var Glenn här! Jag skulle bara vilja säga så här, att Sverige är ju en demokrati och alla har rätt att säga sin åsikt. Därför tycker jag att ni ska gå och lyssna på Gustav när han inleder sin swexit-turné här i Göteborg den första maj. Ha det så gött! Tja!”

Det fick han så mycket skit för att han omgående sa sig ha blivit lurad. Han hade ingen aning om vad han läste upp och varför för han kan ingenting om politik. Det må så vara, men nog vet han vad Swexit är och att första maj-tal ofta har politiskt tema. Jag tror att det som skaver är att han hade velat lägga på ett par nollor på priset för att göra reklam för ett politiskt parti.

Jag är för övrigt förvånad över priserna. Här har vi kändisar som i vissa fall lagt ett helt liv på att bygga upp ett förtroendekapital, och vem vill inte vara en trovärdig person man kan lita på? Många av dem man kan hyra på sajten lever på sitt namn, det är ett varumärke som borde vara värt stora pengar. Ibland är det inte värt så mycket och det svider nog att demonstrera det så tydligt.

Så här ser man t ex ut när man en gång varit världens bästa handbollsspelare, och numera läser upp videohälsningar för 200 kr/st. 200 kr!! Ska vi gissa att Memmo tar 40 kr och staten 60 kr? Kvar till Magnus Wislander, i bästa fall 80 kr. En text av Stefan Sundström dyker upp i mitt huvud:

”Ronald McDonald, varför sitter du och gråter?
Jo, jag ska sjunga på barnkalas och du ska höra hur det låter.
En gång var jag en rockidol uti folkhemmet Sverige.
Nu lurar jag i barn dött kött med hjälp av Flinta, läsk och färger.”

Svensk vänskapskorruption

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, har jag kritiserat förut och lär göra det igen. Det tycks vara en sällsynt obehaglig lekstuga som drivs av svenska skattepengar. Jens Nylander (som jag också uppmärksammat förut) har hittat ytterligare ett skäl.

En gammal kompis till Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson fakturerade 8,6 miljoner för att hjälpa myndigheten 2-3 dagar i veckan. Detta eftersom konsulten på sexton månader lyckades få ihop 3886 timmar. En av månaderna blev det 378 timmar (à 2200 kr), vilket ju är långt över heltid sju dagar i veckan (och mer än dygnet runt tre dagar i veckan).

Ett par andra rykande färska exempel är den gamla partiledaren Anna Kinberg Batra som i egenskap av landshövding anställt två kompisar till välbetalda toppjobb. Den ena tjänsten utlystes inte ens. Eller ja, hon satte upp en lapp i receptionen, men sedan gick jobbet till Kinberg Batras gamla kompis vars barn hon råkar vara gudmor till.

Händer då inte sånt här i andra länder? Förmodligen, men kanske inte i något land där man slår sig hårdare för bröstet än Sverige av att vara korruptionsfritt. Korruption kan vara att ta emot mutor, men att ge sina kompisar fördelar med hjälp av skattepengar är en vänskapskorruption som också räknas.

Hur ofta det sker i Sverige kan ingen veta, men gissningsvis blir det vanligare eftersom vi här fick tre exempel på en vecka. Eller rättare sagt möjliga exempel, för jag tror inte för ett ögonblick att varken Darja Isaksson eller Anna Kinberg Batra kommer att straffas för sina tilltag. Orsak: vänskapskorruption.

Säg ifrån till chefen!

Hemtjänstpersonalen i Strängnäs anmälde sin arbetsgivare till Arbetsmiljöverket efter att ha jobbat femton timmar i sträck eftersom de har lagkrav på elva timmars sammanhängande dygnsvila inom en 24-timmarsperiod.

Jag sympatiserar med de anställda. Kanske har arbetsgivaren medvetet dragit ut på att anställa mer personal och kanske kände sig personalen tvingade att ställa upp, trots att arbetsgivaren säger att det varit frivilligt.

Men var är personalens ansvar? Jag utgår ifrån att problemet inte dök upp som en blixt från en klar himmel utan att personalen under lång tid känt sig utnyttjade och utslitna. Så vad gjorde de åt det? Slog de näven i bordet och sa till på skarpen att de skulle vägra att jobba övertid tills ny personal fanns på plats eller bet de ihop tills de inte orkade längre?

Jag fattar att det är en svår situation när man jobbar med människor. Hemtjänstpersonal vill inte sätta sina brukare i klistret. Samtidigt blir det ingen rimlig arbetssituation om anställda inte säger ifrån när de är missnöjda. Fackförbund, lagar och regler kan inte kompensera för absurd konflikträdsla.

Är du missnöjd med din jobbsituation – säg ifrån! Inte när läget är helt uppgivet utan långt tidigare. Och gör det till chefen, inte till Arbetsmiljöverket eller annan myndighet. Om det ändå inte hjälper – byt jobb! Det finns såklart människor som har ett drömjobb utan att någonsin ha behövt höja rösten, men jag tror att det är rätt ovanligt. Ingen av mina chefer har varit tankeläsare. Tvärtom har många haft rätt dåliga känselspröt. Att få arbetsgivaren att förstå vad du tänker om jobbet är en del av ditt jobb.

Jag har känt, sett och träffat så många människor som inte tydligt sagt ifrån på jobbet innan de en dag sagt upp sig i vredesmod. I det läget hade det inte gått att reparera skadan ens om viljan funnits.

Räntesänkningar sänker äktenskap

En fastighetsmäklare menar att fler kommer att separera om räntan går ner. Teorin är alltså att människor har låtit bli att flytta ifrån varandra när räntan varit hög, eftersom de gjort bedömningen att de inte har råd.

Det stämmer säkert. En del biter ihop och ligger med gubben en gång i månaden för husfridens skull. Andra separerar, men bor kvar i ett ”tvångsboförhållande” eftersom makarna inte har råd att flytta isär. Alldeles oavsett hur det kommer sig är det väl för tragiskt att människor ska tvingas att bo ihop av ett så futtigt skäl som pengar. Det är nog sällan lyckat att hålla ihop för barnens skull heller, men det kan jag åtminstone sympatisera med.

Som vanligt är pengar vägen till oberoende. Alla vet hur dåliga odds äktenskap och samboförhållanden har. Ändå skaffar man sig inte de ekonomiska möjligheterna att flytta innan man känner sig tvungen utan lever som att ”det kan aldrig hända mig”. Det kan det! Troligen gör det också det, så skaffa dig ett eget sparande, en buffert, en reservplan.

Skaffa aldrig mer utgifter än att du kan lägga undan en del av lönen, köp en indexfond och gör vad som krävs för att inte låsa fast dig och kasta nyckeln. Högst troligt skulle en separation innebära lägre levnadsstandard för en tid, men den dag det är värt det – se till att ha möjligheten!

Faktiskt inte bara för din egen skull utan för hela familjens. Ingen vill väl ändå bo ihop med en partner som egentligen inte vill göra det. Åtminstone borde man inte vilja det, så vill din det har han/hon också något att jobba på. Bäst tar man tag i de här bitarna innan man flyttar ihop, men bättre sent än aldrig.

Ännu sämre ungdomar

Ungas ekonomikunskaper blir visst bara sämre och sämre. Institutionen för psykologi på Lunds universitet har ställt tre enkla ekonomifrågor till personer i åldern 18-29. För att vara helt säker har man ställt dem som flervalsfrågor med ett rätt och två fel. Så här löd den enklaste:

1. Anta att du hade 100 svenska kronor på ett sparkonto och räntan var 2 % per år. Efter 5 år, hur mycket tror du att du skulle ha på kontot om du lät pengarna växa? 

a) Mer än 102 svenska kronor
b) Exakt 102 svenska kronor
c) Mindre än 102 svenska kronor

Om frågan åtminstone varit ifall man har mer än 110 eller 111 kr, så kunde man få räkna lite på det för att komma fram till rätt svar, men att totalsumman efter några år överstiger 2 kr om du varje år fått 2 kr i handen som du sparar kräver inte precis en doktorsgrad i matematik. Och det hade försökspersonerna inte heller. Resultatet blev att mer än var femte person bommade alla tre frågor.

Det var också en femtedel som svarade rätt på alla frågorna, vilket för tankarna till finansmannen Björn Wahlroos slutsats:

”Omkring 80 procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten som saknar idéer till de 20 procent som har det.”

Det tyckte jag var lite onyanserat. Då. Nu börjar jag undra om inte den gode Wahlrossen hade en poäng. Det här är matematik jag lärde mig på mellanstadiet. Idag är det kanske på gymnasiet, men om man som vuxen inte fattar det mest grundläggande om ekonomi tillhör man nog den grupp som väntar på att skiljas från sitt kapital av någon som fattar mer. Att det skulle gälla mer än fyra femtedelar av unga personer låter extremt, men denna undersökning tyder på att det är åt det hållet.

Krympflation = hållbarhet?!

Krympflation är inget nytt. Det är nu nästan omöjligt att köpa ett halvkilo kaffe som inte blivit 450 gram, enkilosbröden är på 900 gram och 300 gram chips har av någon anledning blivit 275 gram. ”Någon anledning” är såklart att producenten ville chockhöja priset med minst tio procent och eftersom det skulle se illa ut låter de istället priset vara oförändrat medan de minskar innehållet rejält och skriver ”Nyhet!” i chockrosa.

Kunderna går väl på det, annars hade det inte fortsatt, men nu hittade jag ett så dumt försvar av beteendet att jag hoppas att konsumenterna sätter ner foten. Det är det norska familjeföretaget Lerum som säljer saft, sylt och juice. De minskade storleken på sin apelsinsaft från 1,35 liter till 0,75, spädde samtidigt ut den med mer vatten och sänkte priset symboliskt.

Kunderna blev irriterade och istället för att ärligt säga ”Vi gjorde det för pengarna” drar företaget miljökortet. Det säger att det inte alls handlar om att kunna sälja 45 procent av den ursprungliga mängden råvara för samma pengar. Istället handlar det om att spara plast.

Jag kan också dra kort.

Den mindre flaskan innehåller förvisso 22 procent mindre plast, men samtidigt också väldigt mycket mindre saft. Trodde de inte att kunderna skulle märka det? Istället för att tramsa om ”hållbara åtgärder” kunde de ha skyllt på ökade råvarupriser eller liknande. Dessa lär visserligen inte ha dubblats på nolltid, men då hade det kanske funnits ett uns av sanning i botten. Om Lerum på allvar bryr sig om miljön borde de låta bli att skylla på den när det helt uppenbart bara handlar om att de vill ha bättre marginaler.

Mitt förslag: Köp apelsiner och gräv fram den gamla apelsinpressen som ligger längst ner i understa kökslådan. Eller ännu bättre – ät apelsiner och drick vatten. Det är klart bättre för miljön, men framförallt är det bättre för plånboken. Inte Lerums sylt- och saftmagnaters plånböcker, men dem tycker jag att vi tar och skiter i.

Svenska spelhyckleriet

Statens spelmonopol motiveras alltid med att staten tar ett ansvar som inte kommersiella aktörer kan eller vill göra. Hur det går till rent praktiskt har man alltid haft svårt att redovisa och inte blev det lättare när Svenska Spel fick en sanktionsavgift på hundra miljoner.

”Spelinspektionen anser att Svenska Spel Sport & Casino AB inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpt dem att minska sitt spelande när det funnits anledning till det.”

Det är inte utan att jag tycker att de har en poäng när man läser beslutsunderlaget. Ett exempel:

”Den 22 november fick kunden informativ varning om att hen den senaste timmen spelat för drygt 2 018 300 kr (samt vunnit drygt 1 378 700 kr), innebärande förluster på drygt 639 000 kr på drygt en timme.”

När kunder spelat aggressivt, satt in flera hundratusen på ett bräde och förlorat jättesummor under en spelsession på tjugo timmar i streck söker Svenska Spel upp dem för ett ”omsorgsavtal”. Efter tre misslyckade försök att nå dem stängs de av, men dessa försök sprider SvS ut under en veckas tid och under den tiden kan kunden fortsätta att spela och sätta in ny pengar och då kan det ticka iväg miljoner.

”Allt på rött!”

För övrigt verkar dessa omsorgssamtal inte göra någon större skillnad. Svenska Spel informerar kunden om att de upplever dennes spel som osunt och uppmanar kunden att sänka sina uppsatta spelgränser eller ändra sitt spelande, men när kunden inte gör det blir det ändå ingen reaktion från företaget.

Jag har haft konto hos ett femtiotal privata aktörer i spelbranschen och vill inte försvara dem. Många gånger verkar de ha ett cyniskt sätt att se på kunderna. Spelberoende tycks inte alls vara ett problem för dem så länge de tjänar pengar på det. Men jag undrar vad som skiljer dem från statens eget spelbolag, mer än att detta låtsas vara bättre.

Ännu mer tvingande solidaritet

”Känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor, särskilt sådana som tillhör den egna gruppen eller en utsatt grupp.” Det är solidaritet, enligt Svenska Akademien. Jag tolkar det som att det ska vara frivillighet inblandat. Att t ex lämna över sina pengar till en person med en pistol mot din tinning är inte solidaritet, det är väpnat rån.

Andra gör andra tolkningar. För några år sedan myntade Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson uttrycket ”tvingande solidaritet” när EU-länder knorrade om att ta emot asylsökande. Att tvingas är som bekant motsatsen till att göra något frivilligt.

Nu är ju Ylva Johansson gammal kommunist (medlem i Kommunistisk Ungdom och senare riksdagsledamot för Vänsterpartiet Kommunisterna innan hon kom på att socialdemokrati var en lönsammare karriärväg) och kommunister har alltid haft ett lite ansträngt förhållande till frivillighet eftersom de anser att all makt utgår från politiker. Kanske har det miljötalibanska språkröret Daniel Helldén samma syn eller vad sägs om begreppet ”solidarisk reduktionsplikt”?

Jag vet inte hur länge vi ska leka leken att miljön blir hjälpt av att man blandar ut drivmedel med en massa skit som gör att bilarna drar mer och går sämre, men tydligen ett tag till. Solidariteten i systemet vill Miljöpartiet skapa genom att göra det dyrare att köra bil i stan än på landsbygden (som gissningsvis också skulle bli ganska dyrt om Helldén fick bestämma). Hur ska man då veta vart människor kör, man kan ju tanka på landet och sedan köra i stan. Nej då, han har tänkt på det med:

”Med hjälp av en transponder ska man även kunna följa bilarnas rörelse, och på så sätt avgöra vad kostnaden blir.

– I dag är alla nya bilar i princip uppkopplade. Då kommer det innebära att äldre bilar också behöver en uppkoppling så man kan mäta var de kör någonstans, fortsätter Helldén.”

Nästa steg är såklart att börja ransonera bilåkandet eller behovspröva varje resa. Jag har redan tidigare tipsat om George Orwells 1984 för det är en mycket bra bok. Den skrevs dock som en dystopisk framtidsskildring, det är ingen jävla instruktionsbok för politiker! Åtminstone borde den inte vara det.

Sälj eller håll käft

Butiksägare i ”utsatta områden” tycker förståeligt nog att det är jobbigt att driva verksamhet i en krigszon och utstå mordhot. Här hittar vi t ex Alber Agirman, ägare av Ronna spel och tobak i Södertälje, som säger: ”Jag vill sälja skiten.” Han och andra handlare har tröttnat på att jobba i områden som styrs av kriminella medan polisen lyser med sin frånvaro.

”Va? Vi har inte gjort nåt!”

Jag förstår handlarna, det gör nog alla. Samtidigt förstår jag inte hur de tänker när de går ut i media. Om de fortfarande hade ett hopp om att polisen skulle vakna vore det en sak, men det låter som att det hoppet slocknat för länge sedan. Så vad är då poängen?

Ta t ex livsmedelshandlaren Örjan Josefsson som berättar att hans företag gör miljonvinst, men att han ändå funderar på att sälja. Då hade mitt förslag varit att göra det. En potentiell köpare kommer garanterat göra en sökning på hans namn och enkelt hitta nyheten om att Örjan tycker att det är jobbigt att han, hans familj och anställda då och då hotas till livet av kriminella. Betala X antal miljoner så kan du överta dessa hot. Jag vet inte hur ni känner, men nu när jag vet hade jag inte velat ta över rörelsen ens om den vore gratis.

När jag söker på ”Örjan Josefsson” är den första länken jag får upp en artikel ett år äldre än den jag länkar till, med rubrikcitatet ”Butiksägaren Örjan: 'Inte sällan man blir spottad i ansiktet'”. Den artikeln är över tre år gammal och det verkar som att Örjan fortfarande äger butiken nu i mars 2024. Jag vet inte om det betyder att Örjan fortsätter tills det inte längre går och då tömmer lokalerna, låser dörren och låter den lokala maffian ta över alternativt eldar ner butiken.

Jag bodde själv i ett rätt hopplöst bostadsområde fram till 2021 och när jag nu scrollar de senaste bostadspriserna ser jag att jag antagligen hade fått flera hundratusen mindre idag. Det kunde jag förstås inte veta när jag sålde, men jag gick åtminstone inte ut i media och försökte sänka mitt försäljningspris genom att berätta om skottlossningar i närområdet eller att grannarna sålde knark på lekplatsen. Men det kanske bara är jag som tänker så.

Lydnad in i döden

Lunds universitets internrevision gillrade en fälla för att kolla hur det stod till med de anställdas IT-säkerhetskunskaper. ”Elin från Ekonomi” ringde nitton avdelningschefer på universitet och skickade sedan ett mejl till dem med fakturor för att se om de skulle klicka på en länk och uppge sina ”hemliga” användaruppgifter. Och det gjorde de.

Känn dig blåst!

Man kan avfärda detta med att universitetsvärlden är en skyddad verkstad och att en prefekt inom konst eller humaniora inte nödvändigtvis behöver vara en hejare på datorer, men det ligger nog mer bakom. I Sverige har man i generationer fått lära sig att lyda auktoriteter. Sverige är inte unikt på det viset, men jag tror att få länder i västvärlden är mer auktoritetsstyrda. Svenskar lyder myndigheter, tjänstemän och till och med journalister som pekar med hela handen tillräckligt övertygande.

Det finns en uppsida. Att auktoriteter vunnit folkets tillit är för att de till viss del förtjänat det. Om för makthavarna obekväma svenskar regelmässigt hade försvunnit spårlöst och merparten av skattepengarna runnit ner i korrupta tjänstemäns fickor hade svenskens vilja att lyda varit lika dålig som i länder där sånt skett.

I Kina låser de in folk utan rättegång. Tur att vi inte bor där.

Men nu är vi där vi är och har inte längre någon nytta av att det fanns hederliga byråkrater på 1960-talet, för de är döda nu. Låt oss istället lyssna på Ronald Reagan som i ett tal fastslog följande:

”The nine most terrifying words in the English language are: 'I'm from the government and I'm here to help.”

Nästa gång ”Elin från Ekonomi” eller för den delen ”Fnatte från Skatteverket” hör av sig, låt oss inte förutsätta att de vill oss väl utan istället se det som en bonus om det visade sig vara så. Skojare och bluffmakare finns för att vi ger dem anledning att göra det.

All arbetstid fel?

Några LO-baser är kända för olika saker. Stig Malm för att han (nej förlåt, hans chaufför menar jag) uppfann ordet fittstim. Karl-Petter Thorwaldsson för att han såg till att inte en ärta skulle produceras på Findus i Bjuv. Vad avgående LO-ordföranden Susanna Gideonsson eventuellt ska bli ihågkommen för är ännu oklart. Hon har varit rätt gnällig, men det är hon inte ensam om så det räcker knappast.

Kanske blir det för kriget mot deltidsanställda. Eller ”kampen för jämställdhet” som hon själv kallar det, t ex när hon på kvinnodagen gick ut och påstod att arbetarkvinnor förlorar pengar på att tvingas att jobba deltid. Jag hade ingen aning om att Sverige fortfarande hade slaveri och att man alltså tvingar specifikt kvinnor till anställningar de egentligen inte vill ha.

Skämt åsido, det har man såklart inte. Det är sant att en del som jobbar deltid hellre skulle vilja jobba heltid. Om det specifikt är kvinnor som känner så tror jag inte att man undersökt. Inte heller hur lyckliga dessa eventuella kvinnor hade blivit om LO:s krav på heltid istället gjort dem arbetslösa. För arbetsgivare anställer ju inte på deltid bara för att få till variation.

Själv har jag jobbat deltid och trivdes med det. Jag var därför inte imponerad över att såväl politiker som fackförbund försökte sabotera möjligheten. För övrigt ofta samma människor som försöker få till lagstiftning om kortare heltid. Alltså, samtidigt som de försöker hindra människor från att jobba deltid försöker de tvinga alla som jobbar heltid att gå ner i arbetstid.

Det är tur att jag inte vill bli politiker. Jag är alldeles för logisk för det.

”Kartlägg de rika”

Nu tar vi nästa rond angående det där förmögenhetsregistret jag bloggade om för en månad sedan. Den här gången är det miljöpartisten Annika Hirvonen som behöver medial uppmärksamhet för sin språkrörskampanj som bestämde sig för att slå lite på de rika igen.

”Det är lätt att tänka att regeringen helt enkelt inte vill att vanligt folk ska fundera så mycket på hur mycket rikare de rika har blivit. Hellre ska folk jämföra sin egen fattigpension och otillräckliga sjukförsäkring med flyktingarnas förmåner. Så kan vi ställa samhällets mest utsatta mot varandra.”

Jag vet inte hur hon fick in flyktingarna i resonemanget, men miljöpartister lyckas som regel göra det. Själv vet jag inte vad poängen är med att jämföra sin egen ekonomi med någon som har mer. Som jag fastslog senast jag skrev i ämnet betyder inte det faktum att andra har mer eller mindre än jag att världen är orättvis. Det vore väl märkligt om alla hade exakt lika mycket, oavsett vilka inkomster och utgifter vi skaffat oss.

Och faktiskt tror jag att Annika Hirvonen har fel i att människor i allmänhet är upptagna av andras förmögenhet. Vad kollegorna tjänar är en sak, men är det intressant hur många miljoner familjen Wallenberg har på banken? Fast eftersom Hirvonen vill ha transparens har jag ett annat förslag. Vad sägs om att varje gång en politiker eller annan skattefinansierad tjänsteman intervjuas redovisas månadsinkomsten och förmånerna?

”Annika Hirvonen, 75500 kr, fria resor, övernattningslägenhet och tre månaders sommarlov, du håller alltså med LO-ordförande Susanna Gideonsson, 127000 kr, om att framgångsrika börs-vd:ar tjänar för mycket?”

 Det tror jag skulle få en och annan fattigpensionär att fundera över vad som är viktigast för sina politiska företrädare, förbättrade pensioner eller att den egna lönen fortsätter att ticka in på kontot.

Vin är vin – i alla fall tillfälligt

Min moster hade ett anslag i sitt kök med texten (fritt från minnet):

”I detta kök serveras endast fisk. Som fisk räknas all mat med undantag av pölsa. Om pölsa ändå skulle serveras räknas även den som fisk.”

Det här var ju ett skämt. Jag åt många gånger i detta kök och aldrig fisk. Men även i verkligheten är det viktigt vad man kallar saker. I Småland är det en kille som inte producerat vin. Hans produkt ser visserligen ut och smakar som vin, men för att vin ska få produceras i EU måste druvorna vara europeiska och den här killen, Sharam, har använt iranska druvor.

Hade produktionen skett i Iran vore det ett iranskt vin, men eftersom produktionen sker i EU är det iranska vinet inte iranskt. Och alltså inte heller ett vin eftersom druvorna inte är europeiska. Är ni med så långt? Systembolagets jurister gav dock klartecken så länge drycken inte hette vin, så Sharam kallade vinet för alkoholhaltig fruktdryck. Livsmedelsverket informerades och de hade heller inga invändningar. Då var väl allt i sin ordning?

Nej, efter två år (!) kom Livsmedelsverket på att drycken faktiskt är vin, och det får det inte vara med utomeuropeiska vindruvor. Och alkoholdryck som tillverkas av vindruvor får inte kallas något annat än vin, så deras slutsats blev därför att han inte får producera drycken överhuvudtaget.

Jag förstår att Livsmedelsverkets enhetschef Karin Cerenius hånler under hela intervjun, det här måste vara absurt till och med för henne. Att det tog två år innan de kom på hur de skulle sätta käppar i hjulen för Sharam förklarar hon med: ”Vi är en stor myndighet.” Mm, kanske är det just det som är problemet här. Livsmedelsverket jävlas för att de kan, det ligger i deras natur på samma sätt som skorpionen som stack grodan i sagan som slutar med att bägge drunknar.

Nu har Shahram i alla fall fått lov av förvaltningsrätten att fortsätta med sin vintillverkning tillfälligt medan fallet prövas på nytt. Mitt tips till vintillverkaren är att snabbt som ögat flytta produktionen. Förmodligen behöver han inte ens ut ur EU, bara tillräckligt långt för att slippa svenska myndigheter som hatar folk i allmänhet och företagare i synnerhet.

Kondomer skolans kärnverksamhet?

Skånska ungdomar har tydligen vant sig vid att skolan delar ut kostnadsfria kondomer, men det ska de nu sluta med varpå ungarna ”rasar”.

Så här säger en tjej i reportaget:

”Alltså, det borde ju vara gratis och vara lättillgängligt för det är ju en väldigt viktig sak med tanke på att det finns könssjukdomar och alltså allt möjligt, och graviditeter, så det är väldigt viktigt att ha, och därför bordet ju vara gratis.”

Jag tänker precis tvärtom. Just för att kondomer är viktigt är det väl väldigt rimligt att användarna införskaffar dem själva. Och störde ni er också på ordet ”gratis” kommer ni störa er ännu mer på nästa tyckare:

”Alltså, i ett kondompaket så finns det inte så många kondomer och det kostar ju pengar medan man lätt kan få andra preventivmedel gratis, men de hindrar ju inte könssjukdomar, så därför borde ju kondomer vara gratis.”

 

Ja, kondomer kostar pengar. Det gör för övrigt även andra preventivmedel även om en bortskämd skånetös tror annorlunda. Tillverkarna, distributörerna, detaljisterna och butikspersonalen jobbar inte ideellt för att Kristianstads ungdomar ska få knulla utan konsekvenser. En kondom kostar från 3 kr och uppåt. Om samlaget var värt det (eller 1 kr och 50 öre om bägge deltagarna är med) är upp till var och en att avgöra, men antalet skånska ungdomar som snusar har stigit kraftigt och jag misstänker att en hel del även använder alkohol och narkotika, så om viljan finns går det tydligen att skrapa ihop pengar.

Det går såklart att argumentera för att oönskade graviditeter och könssjukdomar (dessa är väl alltid oönskade även om man undrar ibland) blir dyrare för samhället än att dela ut gratiskondomer på gymnasierna, men jag är så trött på synsättet att jag skiter i det. Saker kostar pengar och handlingar har konsekvenser. Ett samhälle där man försöker utrota personligt ansvar blir ohållbart. Trist om det dröjer ända till gymnasiet innan ungdomarna får lära sig det, men bättre sent än aldrig.

”Ska jag behöva jobba på jobbet?!”

SR-programledaren Monica Saarinen känner sig förnedrad på jobbet. Blir hon mobbad av sina kollegor eller har chefen gjort sexuella närmanden i kopieringsrummet? Nej, hennes arbetsgivare ska för en gångs skull spara pengar vilket gör att hennes redaktion i vissa fall kan bli tvungna att producera ett timslångt program flera dagar på raken!

Joakim Lamotte har berättat att när han skulle göra ett treminuters reportage på Utbildningsradion och frågade hur lång tid han hade på sig att producera inslaget fick han svaret tre veckor. Då förstod han vilken skyddad verkstad han hamnat i.

Saarinen har varit fast anställd inom public service ända sedan hon gick ut Journalisthögskolan för 36 år sedan och förmodligen förstår hon inte ens nu skillnaden mellan Sveriges Radio och en vanlig arbetsplats. Och inte lär hon göra det heller. I sitt brev till kanalledningen ”hotar” hon med att kräva omplacering ifall det nya schemat blir verklighet. Att söka sig till en av skattepengar oberoende arbetsplats där verksamheten anpassas efter marknaden finns naturligtvis inte på kartan.

Jag kan någonstans förstå det. Att vid 64 års ålder få en prestationsbaserad lön på en arbetsplats utsatt för krav och marknadskrafter vore nog en chock hon inte skulle hämta sig ifrån. Bättre att hålla sig fast vid det kapsejsade skeppet trots att det tar in stora mängder vatten efter att ha gått på värdegrund.

”Det började som en skakning på nedre däck ...”

Om hon hade väntat sig stöd av svenska folket blev det kanske ändå ett litet uppvaknande. Jag har inte sett någon enda icke-journalist ha något snällt att säga om Saarinen efter utspelet. Tvärtom används uttryck som ”Lägg ner skiten”. Det lär emellertid inte hända. Direkt efter valet fastslog Tidöpartierna att finansieringen av Public Service ska ligga fast, åtminstone fram till år 2033. Vid det laget har nog Monica Saarinen gått i pension.